Son av Adam

Jag sitter och äter min frukost på köket. Jag är ensam och befinner mig i ett tillstånd av frid. De obehagliga lysrörslamporna i taket är släckta och det enda ljus som gör mig sällskap kommer från en strålande vacker gryende morgon genom fönstret. Ljuset är dämpat, men naturligt. Underbart. Gröt är inte så dumt ändå.
    In kommer besökare nummer 1 (ja, jag vet att det är hennes kök också) och noterar skickligt att det inte är tänt i rummet. Hon noterar också att jag sitter och äter min frukost. "Oj, vad mörkt du har det", säger hon och tänder. "Ja, det är för att jag vill ha det så!" tänker jag och fortsätter äta min gröt under tystnad. Hon brer sina mackor och lämnar köket. Besöket varar högst en minut. Jag reser mig upp. Går bort till dörren och släcker.
    Jag gör ett nytt försök på gröten. Lugnet lägger sig igen och jag mår rätt bra. In kommer besökare nummer 2. Även hon noterar att det är lite mörkt i rummet. Av någon anledning ser hon det som sin uppgift att rätta till detta allvarliga missförhållande. "Nej, gör det inte. Inte den kanppen. Don't push the button! Hon gör det. Hon gör det!" Hon tänder. "JAG VILL HA DET SLÄCKT!" skriker jag inombords men förblir tyst. Irritationen är inte helt långt borta nu. Besöket är över efter kanske en och en halv minut. Hon lämnar rummet tänt. Ingen fråga om hur jag, som ju trots allt ska vara kvar i köket, vill ha det. Kanske trodde hon att jag inte vet hur man tänder. Kanske trodde hon att hon gjorde mig en stor tjänst. Vad vet jag? Jag reser mig upp. Går bort till dörren och släcker.