Son av Adam

Två och en halv minut efter mitt förra inläggs publicerande (OBS! Sant!) deklarerade Robert, min bibelskolelärare, följande ex cathedra: "En man har bara två känslor. Mätt och hungrig." Mitt förra inlägg måste alltså ses som ett misstag. Bortse från vad jag skrev! (utropstecken som i en uppmaning, och inte som i att jag skriker desperat) Givetvis skriver jag helhjärtat (inte helhjärtat som i en känsla, men som i ett väldigt fast beslut jag fattat endast på intellektuella grunder) under på denna mycket mindre komplicerade inställning till det manliga känslolivet.

Det finns två sorters filmer att gråta till. De som jag skäms över att gråta till och de jag inte skäms över att gråta till. Så som i himlen hör till den ena kategorin och Lejonkungen den andra. Vilken som är vilken, är rätt självklart. Givetvis är det mer okej att gråta när ett gossedjur dör än när Micke Nyqvist gör detsamma.

 Vilken man jag är!!

Det är sällan jag skrattar högt när jag läser nyheter, men ibland gör jag ett undantag. I morse var ett undantag. En dansk kvinna går in på ett bankkontor och växlar in 2000 monopolpengar mot 1400 danska kronor. Fattar du?! Monopolpengar! Jag undrar verkligen hur kvinnan i växelkassan kände sig när hon insåg sitt lilla misstag. "Nej, nej, nej! Jag visste att det var något lurt. Jaja även den bäste kan göra ett misstag." Nej, den bäste kan inte göra det misstaget! Vi talar om ett misstag som är i nivå med att lägga bajs i matern på kock-VM!

Här är arikeln: http://aegd.dk/64

Någon föreslog att vi skulle se Poliskolan. Tankarna som for igenom mitt huvud var många och panikartade. Ungefär så här: "Det här är ett skämt. Det måste vara ett skämt! DET ÄR INTE ETT SKÄMT! Vart ska jag ta vägen? Jag tar hellre livet av mig med slangbella än ser två timmar hjärndödarkomik." Kanske tog jag i i övekant. Jag tappade helt enkelt fattningen. Jag skyller det på att en cola-flaska tidigare under kvällen svikit mig och satt mig lite ur balans.

Var och åkte bräda här i Oslo igår. Det roligaste som hände var att jag såg en fransman, som uppenbarligen haft lite otur när han tänkt. Han åkte utan skidglasögon och mössa. Det ska sägas att det var ett gäng minusgrader och inte direkt vindstilla. Stackars 25:åring, som fortfarande tror att det är coolt att frysa om öronen! Stackars öron! Att han sen ramlade i knappliften gjorde inte saken mindre dråplig.

När någon lägger två två händer på dina axlar, ser dig i ögonen och med ett enda ord avslöjar dig. När tårar faller och styrka känns allt annat än nära. När en liten pojke står ensam kvar bland högar av sten från murar som fallit. Är inte livet som vackrast då?

Egentligen vill stora delar av mig inte vara blek och ful på vintern. Stora delar av mig försöker alltså dra mig till ett solarium. Men samtidigt vet jag att det inte alls skulle gå ihop med den lite laid-backade image jag försöker bygga (ja, jag vet att jag är allt annat än laid-back när jag beställer gamla skolböcker för 800 kr), och därför väljer jag istället att sucka och ruska på huvudet åt alla solariesolare. Som ett försök att hålla mig själv på "rätt" sida gäret. En skyddsmekanism helt enkelt. Sympatiskt Simon! Nej, inte alls. Men vad gör man inte för att lyckas förbli blek och ful?

Det är faktiskt sant. Jag drömde inatt att en person bad mig att skriva ett seriöst inlägg. Det är lite sjukt. I'll go for it.

Varför måste Jesus dö? Varför kan inte Gud bara dra ett streck över vår synd och säga att vi är förlåtna?
    Vid ett första ögonkast verkar det så sjukt ologiskt att Gud inte bara kan förlåta och gå vidare. Problemet med den tanken är att det skulle stå så fullständigt i strid med Guds natur. Det går inte att kombinera att vara fullständigt god och att blunda för det onda. För det är ju precis det Gud skulle behöva göra för att "bara förlåta". Tänk själv, finns det inte människor som du skulle tycka att det kändes lite konstigt om Gud förlät helt utan vidare? Joseph Fritzl? Det skulle ju vara att acceptera det onda de gjort och i princip säga att det är okej! Gud tycker inte att det är okej. Gud ser inte genom fingarna. En god domare dömer de som brutit mot lagen. Gud, som är universums yttersta och enda helt goda domare, kan inte göra annorlunda! Hans natur tvingar honom att döma synden!
    Även de synder som du och jag har i våra liv är allvarliga i Guds ögon. Faktiskt är de så allvarliga att de leder till död. Gud kan inte acceptera ens ett litet uppror mot sig och sin skapelse. Kanske tycker du att det är orättvist att Gud dömer så hårt. Men att du och Gud inte har samma syn på hur allvarlig din synd är, kan mycket väl bero på att du, så att säga, är part i målet och att Gud ytterst sett är den som all synd är riktad mot. Gud vill alltså straffa den synd du bär på, men han vill inte att du ska ta straffet själv. För straffet är död, och Gud vill att du ska leva. Det Gud gör, är att han säger: "Jag tar dina synder på mig. Jag tar straffet." Det som sker när Jesus dör på korset är att Gud låter en enda människa (som också är 100% Gud! Gud är alltså både den straffade och den som straffar. Det här rör treenighetsläran och är inget jag kan reda ut!) bära alla synder och träffas av all Guds vrede till synden.
    Jesus kom inte till jorden för att vara en god morallärare, för att sätta ett gott exempel för hur vi ska leva våra liv eller för att visa hur mycket Gud älskar oss. Eller jo, han kom delvis därför. Men främst kom han för att dö för dina och mina synder.

Du kanske tycker att jag är helt sjuk som skriver det här. Jag kanske inte passar in i din sekulariserade postmoderna värld. So be it.

Säg att du har varit bortrest i fem veckor. Du har varit i Kenya och tittat på giraffer. Säg att du kommer hem till ditt rum med en resväska i varje hand och med ett stort sömnunderskott i huvudet. Säg att någon har brutit upp ditt golv för att ge plats åt ett bollhav och att dina väggar är tapetserade med Backstreet Boys. Tappar du då resväskorna i golvet av glädje eller tappar du resväskorna, tappar hakan och svimmar i ren och skär bävan inför allt arbete det kommer krävas för att återställa kaoset andra skapat?

Inte en helt lätt fråga. Tur att den är helt hypotetisk.

På Marita Kaffeen i tisdags var det två utbytestudenter på besök. De ville prova på hur det är att arbeta där och så. Eftersom de varken kunde svenska eller norska pratades det väldigt mycket engelska. Att arbetsledaren, Bjørn, kallade mig Semen (engelsk uttal) under hela kvällen, trots mina i början intensiva försök att få honom att kalla mig Simon (engelsk eller svensk uttal), blev liksom extra jobbigt när språket för dagen var engelska. Hur kul är det egentligen att, inför fyra tjejer i 22-årsåldern, bli kallad sperma av en 50-årig man i fem timmar? På sin höjd halvkul. Kände mig lite förnedrad faktiskt.

Jag skrev just ett inlägg som jag inte kan publicera förrän på lördag. Spännande?

Så länge får ni hålla till godo med det här. Visst är det fett med meningar som innehåller samma ord tre gånger i rad? Visst är vi alla sjukligt upptagna av att hitta sådana meningar? Alla som inte är det borde verkligen bli det. En mening med samma ord tre gånger i rad, är utan tvivel det yttersta tecknet på att människan är skapelsens krona. Tänk själv! Samma ord tre gånger i rad, och ändå är det en meningsfull mening med både substans och stil! Det är helt fantastiskt. Jag kan inte nog uttrycka min förundran inför detta fenomen. Ord räcker inte till.

Här kommer två smakprov:

1. Är det det det handlar om?

2. En korsordsfråga: FÖR FÖR FÖR ATT ATTACKERA MED (svar: RAMM)

Nu är det hög tid att tvätta kläder. Hur vet man då att det är dags att tvätta? Jo, det vet man genom att kallsongerna man bär hade varit helt moderiktiga på 80-talet.

Första gästen på Marita idag inledde med att berätta att band som är lite osäkra på sin gitarrist ofta plockar in honom istället. Relativt ödmjuk inledning ändå. Inget tjaffs om "Hur står det till?" eller "Vackert väder idag!", utan rakt på sak. Inledningsfrasen: "Husker du siste gang Coldplay var i byen? Jeg spilte gitaren" får ju i alla fall mig att rikta all min uppmärksamhet mot påståendets upphovsman. Heroin är verkligen Jantelagens överman. Givetvis får han inte vara på scenen, utan sitter bakom och spelar. Det visuella får någon annan stå för, men ljudet, det sköter han. Så om du någon gång är på en konsert i Oslo kan du vara nästan säker på att det är min polare från Marita Kafeen som sköter gitarrspelet.

Jag orkar verkligen inget annat än att säga att rakning + Every Time We Touch med Cascada är ett stort no go. Jag har djupa operationssnitt i hela ansiktet.

En av rubrikerna på aftonbladet.se är "Tony tappade 16 kilo med dansbandsdieten". Huh?! Då undrar man ju lite vad dansbandsdieten egentligen är. Är det när man bara äter knäckebröd med kaviar och dricker rödvin av undermålig kvalitet? Jag har verkligen inte en aning om vad dansbandsartister egentligen äter och dricker, men jag måste medge att rubriken verkligen eggar min fantasi. Sen kan man ju undra om det finns andra dieter som är intimt förknippade med en viss musikstil. Här kommer topp 3 musikstilsdieter!


3. Punkdieten - Fish n'chips och brutala mängder billig öl. Om du vill bli smal är det här inte dieten för dig. Men du slipper i alla fall bli knarkad.

2. Electronicadieten - Joltcola, ecstasy och en och anna micrad pizza. Det är klart att pizzan inte är helt kalorisnål, men det jämnas ut av att colan och de tvivelaktiga pillerna gör att du tvångsmässigt studsar mellan väggar och tak tills samtliga tillgängliga kalorier i kroppen är förbrända. Farligt men effektivt.

1. Hårdrocksdieten - Jack Daniel's. Bara Jack Daniel's. Du blir alkad, tunn som ett A4 och dör ung.

Åkte längdskidor med klassen idag. Själv gick jag in i väggen medan något rött, norskt på lätta ben studsade fram framför mig. Oj, vad svensk jag kände mig. Lite som Jörgen Brink.

Jag sitter och äter min frukost på köket. Jag är ensam och befinner mig i ett tillstånd av frid. De obehagliga lysrörslamporna i taket är släckta och det enda ljus som gör mig sällskap kommer från en strålande vacker gryende morgon genom fönstret. Ljuset är dämpat, men naturligt. Underbart. Gröt är inte så dumt ändå.
    In kommer besökare nummer 1 (ja, jag vet att det är hennes kök också) och noterar skickligt att det inte är tänt i rummet. Hon noterar också att jag sitter och äter min frukost. "Oj, vad mörkt du har det", säger hon och tänder. "Ja, det är för att jag vill ha det så!" tänker jag och fortsätter äta min gröt under tystnad. Hon brer sina mackor och lämnar köket. Besöket varar högst en minut. Jag reser mig upp. Går bort till dörren och släcker.
    Jag gör ett nytt försök på gröten. Lugnet lägger sig igen och jag mår rätt bra. In kommer besökare nummer 2. Även hon noterar att det är lite mörkt i rummet. Av någon anledning ser hon det som sin uppgift att rätta till detta allvarliga missförhållande. "Nej, gör det inte. Inte den kanppen. Don't push the button! Hon gör det. Hon gör det!" Hon tänder. "JAG VILL HA DET SLÄCKT!" skriker jag inombords men förblir tyst. Irritationen är inte helt långt borta nu. Besöket är över efter kanske en och en halv minut. Hon lämnar rummet tänt. Ingen fråga om hur jag, som ju trots allt ska vara kvar i köket, vill ha det. Kanske trodde hon att jag inte vet hur man tänder. Kanske trodde hon att hon gjorde mig en stor tjänst. Vad vet jag? Jag reser mig upp. Går bort till dörren och släcker.

Kolla in den här mannen. Han är rätt inspirerande.

Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?

Så skriver Johannes i den sjuttonde versen i det tredje kapitlet i sitt första brev. Jag är rädd att jag allt för ofta stänger mitt hjärta. Jag vet att det finns så mycket människor där ute som skulle kunna ha så mycket nytta av mitt materiella välstånd, men ändå så gör jag inget för dem. Jag vet att det finns bröder och systrar där ute som lider. Vad gör jag för dem? Om en lem lider, lider hela kroppen. Jag vet att jag egentligen skulle kunna rädda liv, men jag gör det inte. Varför? Jag vet inte. Kanske är det för att jag inte känner att det som är mitt verkligen är mitt. Känner att mina pengar i allt för stor grad kommer från föräldrarna. Tro inte att tankar som den här ständigt plågar mig. Det gör de inte. Kanske borde de det. Kanske är jag helt störd som kan slå det ifrån mig. Men hur skulle jag någonsin kunna läsa en sån här vers utan att få en klump i magen? Vad är jag för människa som behöver läsa en sån här vers för att få ont i magen?

Lillebror Anders: Om man vill rädda så många liv som möjligt så borde man ju använda pengarna till bistånd. Frågan är hur vi värderar människoliv.

Om 6 timmar går bussen. Fram till dess ska jag mestadels sova.

(Det här inlägget saknar helt reflektion och borde inte läsas av någon.)

Vi är ju alla sjukligt intresserade i Stjärnorna på slottet. Och nu har ju Jonas Gardell gjort bort sig rejält. För den oupplyste kommer här en kort sammanfattning.
   Stefan Scheja låter de andra stjärnorna spela stråkinstrument medan han själv slappar i poolen. Jag tror inte att jag är helt långt ifrån sanningen när jag gissar att Stefan kan ha varit rätt rejält trött på de andra och kände att han behövde lite private time. I längden blir det nog lite drygt att umgås med en superkäck Janne "Loffe" Karlsson och en oberäkneligt pendlande Jonas Gardell. Ni vet, Janne vill bara prata om Götakanal och Jonas blandar och ger roliga tanter med sentimentala dikter om avlidna låtsaskompisar i ett rasande tempo. Klart att Stefan ville ha lite tid i poolen! Klart att grabben ska få bada! Det borde ju till och med Jonas Gardell förstå. Men icke. Istället skäller Jonas ut stackars Stefan inför TV-kameror och hela stjärngänget. Jag citetar: "Jag är så förnedrad och tycker du är hemsk som utsatt oss för detta!"
    Nu till frågan på allas läppar. Hur tänkte Jonas där? Tänkte han? Bör man inte undertrycka vissa aggresiva impulser när allt man gör filmas och kan komma att kablas ut till hela svenska folket? Jonas jag trodde mer om dig. En genomsnittlig femåring har mer självbehärskning!

Dagens tanttrick. När det är snorhalt ute kan du ta raggsockarna utanpå skorna. Det ger riktigt fint fäste på isen och du lämnar garanterat mainstream-fåran.

Jag och Anders körde till en tillställning i Lund idag (OBS! Detta är bara en kort inledning för att sätta saker i sitt sammanhang och inte en kul sak). Tre väldigt roliga saker slash spaningar inträffade slash kom upp.

1. När vi körde ut på motorvägen gav jag rätt rejält med gas, varpå Anders upplyste mig om att volymen på stereon ökar när man accelererar. Detta är inget jag uppmärksammat tidigare, men nu känner jag att jag inte skulle kunna leva utan det. Fatta vad fett! Jag trycker plattan i mattan och då pumpar stereon volymen för att uppmuntra mig att köra ännu aggresivare! Den som kläckte den här idéen borde verkligen belönas på något vis.

2. Ett kort replikskifte mellan mig och en tjej.

Tjejen: "...bland de värsta jag varit med om."

Jag: "Bland de värsta vad?"

Tjejen: "Bakfyllorna!"

Jag: "Ja, jag har hört att det kan vara jobbigt."

Tjejen: "Du har hört det. Hehe!"

Hon trodde att jag var ironisk! Det är fantastiskt. Jag kände i och för sig på mig att hon aldrig skulle ta det på rätt sätt när jag sa "att jag hört det". Och mycket riktigt. Hon tog det som ett skämt. Ska man behöva känna sig som ett skämt för att man aldrig varit riktigt rejält bakis?! Ska det vara så?! Kul var det i alla fall, och jag skrattade inombords.

3. En spaning som kom upp på tillställningen. I guvenörsvalet i Kalifornien sa Arnold Schwarzenegger (nej, jag klarade inte av att stava det själv) till en politisk kombatant: "I'll se you in T4 (Terminator 4)!". Sånt går bara hem i USA. Verkligen bara i USA. I alla andra länder hade ett sånt uttalande möts av flackande blickar, folk som försöker gömma sig bakom en väska och nervösa skratt. Folk hade kort sagt skämts på Arnolds vägnar. Men inte i USA. Nejdå. Där går det hem. Hela vägen hem och ända till guvenörsposten. Det är helt sjukt! Tänk dig själv om Fredrik Reinfeldt hade sagt "Dig träffar jag i God natt Alfons Åberg!"

Nytt år. Jippie! Nu är det dags att göra upp med tanken om att alla är lika bra. Varför säger mammor och pappor att alla är lika bra? När jag spelade fotboll som liten så var det alltid så. Alla var lika bra. När jag gick i lågstadiet var alla lika bra i matte. Räknade man vidare i boken på egen hand fick man skäll av fröken. Alla skulle vara lika bra! Det skulle minsann inte komma något litet pretto och ändra på det. "Kom inte här med några ambitioner och tro att du inte är exakt lika bra som alla andra!"   
    Gör man då inte barnen en björntjänst genom att lura i dem denna den största av lögner? Jo, det är jag helt övertygad om. Dels så har vi de barnen som kanske har det lite svårt. De fattar inte att det är en lögn, så de tror verkligen (åtminstone till en viss ålder) att de lika väl som någon annan kan bli kärnfysiker (för de är ju det alla ungar drömmer om att bli).  "Nej, jag behöver inte anstränga mig hårdare, för jag är lika bra som alla andra."  Vid en tidpunkt i livet kommer de dessutom komma på att det där med alla-lika-bra kanske inte var helt sant. Och hur känner de sig då? Svikna och lurade av vuxenvärlden. Inte bra alltså. Om de (mot all förmodann) inte kommer på att det är en lögn, så kommer de med största sannolikhet inom en snar framtid kasta sten på poliser och kräva lika lön för alla. "För alla är exakt lika bra och har ansträngt sig exakt lika hårt och gör exakt lika mycket nytta! För det har min fröken sagt!"
    De barnen som däremot är klart bättre än alla andra. Hur kul är de för dem att kämpa på? De får ju ändå aldrig någon annan uppskattning än att de är lika bra som Douglas och Tim (ni får verkligen ursäkta min namnrascism. Det är inget jag är stolt över). Om ni som upplevt detta läser det här, så ska ni veta att ni har all min sympati.