Son av Adam

Den enda anledningen till att jag inte skriver är att jag inte har något att säga. Jag är tom i huvudet.

Kom dock på en lite lustig (lustig och lustig förresten?) tidigare idag. I femte klass skulle alla ha ett framförande i musiken. Inte att vi skulle sjunga och dansa eller så - nej, nej - men vi skulle berätta lite om en artist. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig gjorde det där framförandet. Jag höll mig rätt och slätt undan. Genom att aldrig anmäla mig som frivillig och hela tiden skjuta det på framtiden klarade jag mig undan. Att skjuta på framtiden verkade gå segrande ur striden mot skolväsendet. Fram till nu. Det har hunnit ikapp mig och jag går numera med en konstant gnagande känsla (inte särskilt lustigt alltså) av att det är ett eller annat skolarbete jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Länge visste jag inte vad det var, men nu vet jag att det är musikarbetet från femman som spökar.

Okej, vad har hänt idag? Tja, jag har fått sytt tre stygn i ansiktet.
   Vi skulle spela baseboll. För att mjuka upp den så berömda kastarmen stod vi och kastade lite bollar till varandra. Inget konstigt med det. Jag och Synnöve kastade till varandra. Inget konstigt med det. Plötsligt är det något som sker. Vi börjar kasta hårdare. Utan att säga ett ord drar vi till mer och mer. Vi eggar varandra, men låtsas som ingenting ("det här är mitt mellersta"). Plötsligt ligger jag där. Och fattar ingenting. Gick bollen genom handsken eller (kastade hon så hårt?!)? Jag reser mig upp och inser att jag blöder. Raka vägen till legevakten. Tre stygn. Schoff, schoff, schoff. Stelkrampsvaccin. Schoff. Lätt jogging tillbaka till Fjellhaug. Hää, hää. Och nu sitter jag här (dum som en stock!).
    Vad lär vi oss? Förmodligen ingenting. Kanske att man inte ska försöka stoppa basebollar med kinden.

Smärta. Det gör ont i hela kroppen att behöva se den här skiten (Arsenal förlorar mot Manure). Varför sitter jag och plågar mig igenom det här? Varför går allt mot oss? Och Manure. Visst är de duktiga. Men varför måste allt gå deras väg? Suck. Jag är uppgiven och längtar redan till mitten av augusti. 

..med gråa kallsonger? Varför tillverka underkläder i den färg som, undantaget ljusblått (svettlökens älsklingsfärg!), överlägset tydligast, på ett fullständigt obarmhärtigt vis, exponerar varje oskakad droppe urin för resten av världen? Varför?!

Det naturliga skulle ju kunna vara att släppa allt och naken kasta sig ned för trapporna. Men är man mitt uppe i level 23 av Stickman Madness 3 är inte alltid det "naturliga" valet valet som fattas. Ibland måste logik och sunt förnuft stå åt sidan.

Jag hade ett väldigt bra samtal med en kristen heroinmissbrukare idag på missbrukarcaféet. Han sa väldigt mycket bra och det var fantastiskt att se att så mycket är helt likt för honom och mig. Precis som jag behöver han påfyllnad i livet av predikningar, bibelord och lovsång. Annars går han, precis som jag, tom på frimodighet och energi. Han gav mig tre liknelser som han kommit på själv (någon tyckte jag kanske var lite bekant).

1. En människa måste vara planterad i god jord för att kunna växa. Han menade att den församling han går till var just sådan god jord för honom.

2. För att det skall finnas liv i livet måste människan, likt en sjö, ha både inflöde och utflöde. Man måste både ta emot av Guds kärlek och ge den vidare. Utan utflöde blir vattnet stillastående och gror igen.

3. Om livet har trasslat ihop sig likt en fiskelina är det bättre att slänga hela spöet och ta ett nytt än att under hela resten av fisketuren försöka lösa upp trasslet. Det nya fiskespö han menade att man bör ta upp är Jesus och det nya liv han ger.

Bra grejer det här.

..jag gör det, men idag reste jag mig upp och lämnade en film. Iron man. Det var snygga brudar, eldhav, STORA vapen, personlighetsbefriade skurkar med svarta skägg och en odödlig kille i riddarrustning 2.0. Jag stod rätt och slätt inte ut. Ingenting kan vara sämre tidsfördriv än det här, tänkte jag. När dessutom versen "sök först Guds rike" kom upp i huvudet, var saken avgjord. Jag tog mina skor, gick till mitt rum och slog upp Romarbrevet.

Annars har dagen varit kanoners. Vi var några stycken som var på Edward Munch-museet. Cirka den fjärde tavlan jag såg var Skriet, och då blev känslan lite: "Jaha, då var vi klara då?" Klimax efter två procent är nästan inte ett klimax. Varför inte lägga det bästa i slutet? Alla vet att det är så det ska göras!

Igår kom vi hem från den bästa turen någonsin. Och då pratar vi inte bara bästa i mitt liv, utan bästa någonsin. Vi har varit i den norska skärgården och paddlat havskajak. Och det har varit fedt. Jag med tre vänner vid min sida, spegelblankt hav under och utanför oss och solglitter i varje paddeltag. Fantastiskt. Hade jag inte redan varit religös, hade jag väl blivit det.

Jag tittar ned mot vad jag antar är min underkropp och blir mycket förbryllad. Det där är inte mina ben. Vad jag ser är ett par beiga shorts ovanför håriga mansvader och vita tubsockar nedstoppade i gympaskor. Den högra vaden gungar lätt på det vänstra knäet. Vem har satt fast pappas ben vid min midja? Min första impuls är att i sann tonårsrebellanda skrika hjälp och undra vad det har blivit av mig, men jag gör inte det. Istället ler jag förnöjt inombords.

Jag klarar inte av att ta ett beslut. Eller jo, jag klarar att ta ett beslut, men jag klarar aldrig av att följa det. Det är mycket jag bestämt mig för genom åren som aldrig blivit utfört. Jag skulle träna min kropp till perfektion, jag skulle fräscha upp mina fysikkunskaper, jag skulle lära mig Romarbrevet utantill och aldrig mer bli irriterad. Men här sitter jag (dum som en stock). Det enda jag har lärt mig under tiden är att jag inte kan lita på mig själv. Det jag vill göra, det gör jag inte. Det är som att det är två viljor i mig. Två söner av Adam. En som vill mig gott, och en som vill mig ont. En som säger: "Stå fast i ditt beslut!" och en som säger: "La de va!". Så nu tar jag inte några sådana beslut. Jag säger inte att jag ska göra 200 armhävningar varje kväll resten av livet. Istället gör jag det bara. Och om jag skulle hoppa över det en gång, så har jag åtminstone inte brutit mitt löfte. Det är inte optimalt, men det funkar i alla fall bättre än att gång på gång svika mig själv.

Jag vill inte att det ska vara så här! Jag vill inte att det svenska rättssystem, som jag och resten av svenska folket gett legitimitet åt med våra röster, ska dömma fyra män till ett års fängelse och 30 miljoner i skadestånd för att de driver en fildelningssajt. Det här är en dom som svenska folket inte står bakom. Idag skäms jag för att vara del av det här samhället. Kom emigrera med mig!

Jag sitter på bussen mot Oslo igen. Kanske är jag i Bohuslän. Bredvid mig pratar fyra göteborgare i fyrtioårsåldern om stockholmare, bilar och indianer (OBS! Sant). Själv är jag förkyld och kollar på Grotesco. Så jag varvar snytattacker med tillbakahållna skratt. Det känns som att hela bussen tittar argt på mig. Skit i det! Sista avsnittet, here I come!

Jag kom just hem. Har varit iväg och firat Jesu seger över synden och döden (tro det eller ej, men det är det påsken handlar om) och dragit på mig en rejäl förkylning. Jag är rätt och slätt täppt i näsan. Man kan lite skämtsamt säga: "täpft i näfan" (höhö hö...hö..hö). Härligt att försöka somna när näsan inte fungerar som den ska. Det rinner lite grand, det är täppt och man tvingas andas genom munnen. Man blir torr om läpparna, de spricker, virus letar sig in, man får munsår och det hela utvecklar sig till ett socialt handikapp. Härligt.

Jag och mitt lag, Eks armé, spelade stor fotbollsturnering i Örkelljunga i helgen. Vi vann! Jippie! Men dagens höjdpunkt var ändå när jag, Annie och Mattias kom på att vi alla haft en uppväxt präglad av saft i sirapsflaskor. Nästan var jag än drar fram med min sirapsflaska (som jag alltså fortfarande anser är den bästa vattenflaskan) undrar folk om jag inte är lite konstig och varför jag dricker sirap. Jag förklarar då i behärskat tonfall att det även går att ha andra vätskor än sirap i sirapsflaskor, och att i detta nu är fallet just sådant. Det var gött att möta dessa två själsfränder och få prata nostalgiskt om gamla tiders skolutflykter och tillhörande matsäckar.
    Jag gick just med i facebookgruppen "Vi som fick saft i sirapsflaska när vi var små!" och inledde mitt medlemskap med att posta det här inlägget: "när jag var liten var jag avundsjuk på de som fick en halv-liters cola och en förpackning singoalla till skolutflykten. nu förstår jag att en sirapsflaska med saft och en big-pack-låda med pasta och köttbullar är ett säkert tecken på bra mycket bättre hemförhållanden. jag har svårt att se att sirapsflaskebarnen skulle vara något annat än kraftigt underrepresenterade i brottsstatistiken."

..på P4:as nyhetsprogram Klartext: "...Mannen blev då så rädd och ledsen att han tände eld sig själv." Jag kan inte låta bli att reagera lite på ordvalet i det här fallet. Var det verkligen rädd och ledsen mannen blev, och inte förtvivlad och desperat? Nog för att det är bra att man förenklar och förenklar och förenklar så att varenda femåring ska förstå vad som sägs, men blev det inte lite väl lamt i det här fallet? För ärligt talat, man tänder inte eld på sig själv när man är rädd och ledsen. När man är rädd och ledsen tröstäter man glass.

Om Klartext hade funnits 1939 hade det kanske låtit så här: "...Människan Adolf Hitler ville då så gärna bestämma lite mer att han invaderade landet Polen."

Klockan ringer. Jag slår upp Bibeln i första krönikeboken och börjar läsa. Först är jag lite trött och har svårt att följa med riktigt i texten. Tills jag läser den här raden "... till viloplats för HERRENS förbundsark och för vår Guds fotapall" Plötsligt är jag klarvaken. Och det är inte för att HERREN behöver ha någonstans att vila sina fötter, utan för att någon skön människa klämt in ett extra "a" i fotpall och därmed gett ordet en oändligt mycket mer skånsk framtoning. Fotapall (med skånskt extra-a!) är ju något mormor skulle kunna säga! Jag blir glad i mitt innersta och undrar hur denna lilla skånskhet lyckats smyga sig in i Bibeln. I mitt tillstånd av närmast euforisk (jag kan ha en tendens att försköna ting i efterhand) lycka slänger jag upp datorn i knäet, slänger upp skärmen och slänger upp en ruta internet. Först en sökning på google. Fotapall ger ca 3000 träffar, fotpall 98000. Jaja, skånska är ju inte så vanligt i skrift ändå. Så en sökning på folkbibeln.se. Fotpall ger 6 träffar. Och nu fotapall...också 6 träffar! SWEET! 30 gånger så många fotpall på internet, men oavgjort i Bibeln. Sjukt. Sjukt gött!

Sen vi var i Österrike har jag inte haft ordentlig känsel i mina fötter. Det är som om stortårna plus lite av hälarna sover.
Kanske låter det lockande för någon att ha en konstant känsla av att stortårna somnat. INTE FÖR MIG!
    Som liten var det ju alltid stor förtjusning när kroppsdelar somnade. Nu vet jag inte om jag uppskattar det fullt så mycket. Åtminstone inte när vi pratar permanent sömn. Det påminner mig om att en dag ska också min kropp bli gammal och svag. Hemska tanke. Seriöst alltså. Fruktansvärda tanke.

Jag läser: "Rasism avslöjad hos Sverigedemokraterna" på Sydsvenskan.se och tänker: "Tjena. Snart flyger grisar."

Tillslut vill jag ge ett lugnande besked till alla oroliga som hört av sig. Timmen som stals från oss i natt är i säkert förvar och kommer att återlämnas; förslagsvis den sista söndagen i oktober.