Son av Adam

Att köpa frukt kan verka som en lätt uppgift. Så också i mina ögon.

In på Lidl. Snabbt som snöret. Hitta en korg. Bananerna är inte fina idag. Suck. Sätt tillbaka korgen. Ut igen. Snabbt som snöret. In på COOP.  Massor av människor. Suck. Snabba steg. Hit med frukten! Snabbt som snöret. Bort till kassan. Lång kö. Vill ut. Nu! Känner svetten tränga fram. Bojan bakom kassan arbetar med metodiska rörelser. Långsamt. Färdigrätt, kroketter, chips, stor påse godis, pommes. Illamåendet väller fram. Äntligen jag. Upp med frukten. Snabbt som snöret. Upp med kortet. Betala. Ut, ut, ut! Snabba steg. Äntligen ute. Äntligen fri. Född på nytt! Lugna steg. Andas.

Att vara hemma för jullov har verkligen betytt mindre input och därför mindre kreativitet i skrivandet. Träffade dock Nicko och Henrik idag och det gav mig lite inspiration måste jag säga. Henrik säger alltid så bra saker. Men har man en master både i teologi och psykologi, så bör man väl nästan säga en del bra grejer.

Nåväl. Henrik liknade människan vid en kopp med glögg idag (ja, vi drack glögg). Liksom en kopp med glögg alltid innehåller glögg, så innehåller en människa alltid en massa skit (låt oss kalla det synd hädanefter, men skit är vad det är) oavsett vad som syns utåt. Oavsett hur stadig på handen en människa än är, oavsett hur lite synder hon spiller ut över oss andra, så finns synden ändå där inne. Om glöggdrickaren pressas och stressas och skakas av yttre omständigheter kommer hon att spilla. Om samma människa får dricka i lugn och ro klarar hon sig utan spill. Men innehållet i koppen var hela tiden det samma.
    Så är det också med synd. Vissa klarar att leva utan att deras synder blir särskilt synliga för andra. Jag kan nog vara en av dem. Medan andra har sina synder tapetserade utanpå kroppen. Men pressa och stressa och skaka om mig lite och du får snart ut det värsta ur mig. Du får se vad som egentligen finns i min kopp. Pressa mig lite till och du har en mördare. Jag tror verkligen att det är så.
    Omständigheterna har varit goda mot mig och jag har inte gjort mig skyldig till något som är belagt med dödsstraff (inte ens i Texas!). Men Gud ser inte till vad som skvalpar ur mig. Han ser inte till det omständigheterna tvingar fram, utan till det som finns i mig. Och det han ser är inte bra. Ni ser inte att mina motiv sällan är rena, men det gör Han. Ni ser inte de onda tankar jag tänker, men det gör Han. Ni ser inte hur jag ofta sätter mig själv först, men det gör Han.
    Så vad gör Gud? Han sänder sin egen son (sig själv faktiskt!) för att sona för mina (och resten av världens) synder. Han tar på sig straffet som jag borde fått. Och det är därför jag glatt och frimodigt kan gå med upprättat huvud! (Här hade ett "hallelujah" med stora bokstäver och dubbla utropstecken passat in, men jag hoppar över det för att inte skrämma känsliga läsare.)

Varför sitter jag och försöker prestera något intressant, fyndigt och meningsfullt klockan 2 på natten? Ingen annan har varit vaken i huset på minst en timme och här sitter jag. Dum som en stock. Inte en vettig tanke har jag tänkt, inte ett vettigt ord har jag sagt. Vad är det som driver mig?
    Jag läste om unga etiopier tidigare idag. Tydligen så är det väldigt många unga etiopier som tar det här med löpning otroligt seriöst. De springer och springer och springer och tror att just de ska bli den nya Haile Gebreselassie. Men det blir de inte. För Haile har vunnit två OS-guld och slagit en massa världsrekord i allt möjligt. Så det är nästan omöjligt att bli den nya han. Det hela är ganska sorligt faktiskt.
    Jag är de unga etiopierna. Fast jag tror att jag ska bli den nya Blondin Bella. Det är vad som driver mig. Och det om något - mina damer och herrar - är ganska sorligt faktiskt!

(Det riktigt sjuka är att jag inte vet var gränsen mellan ironi och inte ironi går i det här inlägget.)

Skönaste dagen på året. Juldagen. Mm-mm-mm. I like. Oj vad det har lökats. Här kommer ett lökigt blogginlägg. Jag tar det i punktform. Det blir softare så.

1. Vakna sjukt sent. Halv 1 ungefär. Av någon anledning känns det inte alls fel att vakna sent på juldagen. Det känns faktiskt som helrätt modell.

2. Gå en promenad för samvetets skull. Egentligen är det lite konstigt att den här punkten finns med. Så här i efterhand inser jag att den vore helt meningslös om den inte avslutats med en påse snask (och bakterier) och en kvällsposten.

3. Spela alldeles för mycket WoW. Jag vet, det är lite skadat, men jag bar alltså börjat spela Tomtar och Troll. Jag vet att jag hur lätt som helst fastnar i datorspel. Och därför måste jag ju givetvis pova att fastna i världens kanske mest vanebildande spel. Det känns lite farligt att riskera att bli en socialt bortkopplad kille med TV-spelskropp, men jag tar risken. Jag leker med elden, balanserar på beroendets brant. Det är med skräckblandad förtjusning som jag känner att jag sugs in i något jag kanske inte kommer kunna ta mig ur.

4. Se en film. Fargo hette den visst. Riktigt, riktigt bra film. En kille beställer en kidnappning på sin fru för att lura pengar av sin svärfar och allt går åt skogen. Verkligen allt går åt skogen. Hjälten är en helt vanlig helskön gravid kvinna och man får se mer av hur hon äter än hur hon för berättelsen framåt.
     Slutscenen är underbar. Skurken står och kör en död person i en flismaskin för att bli av med kroppen när den grvavida kvinnliga polisen dyker upp. Hon försöker kommunicera sin existens, men mannen vid flismaskinen hör inte, för maskinen låter så mycket. Så han fortsätter trycka ner det där benet i flisarn. Där står hon med revolvern i högsta hugg och försöker få kontakt med en just nu människoflisande seriemördare utan att lyckas. Han fortsätter som om det var en mycket, mycket angenäm höstdag och all tid i världen funnes. Komik uppstår. Åtminstone gör det det i mitt huvud. Jag ser för mitt inre hur hon tvingas gå fram, knacka honom lite lätt på axeln, harkla sig och säga "Ursäkta mister, men skulle ni möjligen vilja vara så vänlig och stänga av den där maskinen?"

Hade det här varit för 10 år sedan så hade jag gått och lagt mig för länge sedan för att få julafton att "komma snabbare". Vad är det som har hänt under de där 10 åren? Varför är det inte spännande med klappar och Tomten och julmat längre? Jag blir nästan lite oroligt för mig själv. Fast samtidigt är det rätt skönt att slippa 8 timmars seg väntan på julklapparna. Nu blir det bara 8 timmars seg seghet istället. Sen blir det 3 timmars riktigt mysig julklappsutdelning. Härligt med jul ändå.

Killen som kastade en sko på G. W. Bush riskerar 15 år i fängelse. 15 år! För att kasta en sko! Som inte ens träffade! Varför åkte inte Alex Ferguson in i 15 år när han kastade en sko (som i allra högsta grad träffade!!) på David Beckham? Då hade jag kunnat acceptera det. Nu känns det bara orättvist.

Träffade Viktor idag. Han fick till det så sjukt bra angående internet. Man tänker liksom att internet är the-grej och att möjligheterna är oändliga och här kan jag fördriva hur mycket tid som helst. Men det stämmer inte alls. En typisk internetsession är:

1. Gmail. Kolla mailen. Fyra reklam och två utmaningar i moviequiz på fejjan. Mest skit.
2. Fejjan. Ignorar ett par event. Kollar lite vänners nya bilder. Mest oskärpa. Mest skit.
3. Aftonbladet. Mest skit!

Sen är de givna sidorna att besöka slut. Så vad gör jag? Jag glider in på...
 
4. Youtube och tänker: "Här kan vilken normal människa som helst roa sig i en livstid" Men var ska man börja? "Hmm sa inte någon något om en hund som var kul?" Söker på "dog" och får en 500.000 träffar. "Pprrrrrrr" Mest skit.

Jag går och lägger mig istället. Internet kan INTE tillfredställa min innersta längtan.

Ja, jag var på 75 års-kalas i Sjöbo idag. Med allt vad det innebär. Det var väldigt trevligt och hela den biten, men jag tror att de som hade absolut trevligast var ungefär ett halvt liv äldre än jag. En del saker som skedde måste tas upp.

1. Alla människor var i otroligt god tid. Skriver jag otroligt, så menar jag också verkligen otroligt. De första gästerna hade tydligen börjat komma en halvtimme (!) innan utsatt tid. Är inte det nästan lite fräckt? De sista gästerna kom 10 minuter efter utsatt tid. Har folk i Sjöbo inte hört talas om akademisk kvart?

2. Det bjöds på röd och grön sprit i vita plastmuggar. Jag upprepar; sprit i vita plastmuggar. Känslan av att det är viktigare att det finns gott om dricka än att den serveras på ett människovärdigt sätt infann sig.

3. En dam hälsade på mig med ett verkligt fiskartat handslag. Då undrar jag: vet inte alla människor om att alla människor uppskattar ett fast handslag och tycker att det är väldigt obehagligt att få en död fisk i handen? Kan det vara så att en människa i 50 års-åldern lyckats leva hela sitt liv utan att någon gång höra någon nämna att ett slappt handslag är obehagligt? Det är nästan lika osannolikt som att inte känna till vilka associationer folk i allmänhet har till namnen Sonny, Jimmy och Adolf. Kan det vara så att hon hört det, men tänkt: "Han skojar! Klart att alla hellre vill mötas av en urvriden disktrasa än ett fast och förtroendeingivande handslag! Fast är so last century!"? Klart är i alla fall att jag står lika undrande varje gång någon nekar att klämma min hand ordentligt.

4. En otroligt härlig 87:åring reste sig fyra (!!) gånger under middagen för att berätta en lustighet. Jag uppskattade verkligen den här mannens bidrag till den goda stämningen. Jag tror aldrig jag varit med om något frimodigare. Fyra gånger under kvällen påkallade den här mannen alltså samtliga gästers fullständiga uppmärksamhet för att delge oss en anekdot eller rolig historia. En av gångerna kom han in på att hans fru går en datorkurs och levererade då det här underbara citatet: "Jag vågar inte släppa ut na på vebben, för det e ju så mye som händer där." Ja, det har du i sanning rätt i gamle vän!

Jag sitter i en buss. Ljuset är dämpat och människorna är tysta. Det är bara ljudet av mina fingrar mot tangentbordet som hörs. Jag vet inte vad jag ska skriva, så jag lutar pannan mot rutan och tittar längtansfullt ut i det mörka. Undrar vad som finns där ute. Det blir imma på glaset när jag andas. Mina fingrar rör sig över rutan utan att jag styr dem. Jag vaknar upp ur mina drömmar och läser Hull City på glaset.

Allvarligt, vad håller jag på med?

Kul att ni roar er med jordskalv när man själv är borta! Kul! Skåne har skakat, och jag var inte där. Suck. Kommer jag någonsin komma över det här? För all framtid kommer det finnas något som binder alla skåningar samman ("Minns du Skalvet?") och jag kommer för ALL framtid vara utestängd ur den gemenskapen. Det enda som kan rädda mig är ett skalv som mäter 4,8 på Richterskalan. Den som säger "4,7:an var ändå fetare" i händelse av ett skalv på 4,8 kommer jag få ett inre sammanbrott på.

Det sista året har jag allt mer insett att själva livet är meningslöst om jag inte har Jesus. Utan Jesus skulle jag inte längre se någon mening i att sträva efter det goda eller i att söka ärliga och nära relationer. Om allt är kommet ur en smäll och ska sluta i en smäll när solen exploderar, varför då bry sig? Om frågan om moral och ondska är subjektiv, varför då sträva? Utan Jesus mister allt jag gör sin mening. Kvar finns bara subjektivitet. Utan Jesus vill jag inte leva.
    Utan Jesus är verkligheten Pink Floyds verklighet. Den är opersonligt kall och vi människor jagar ensamma fram genom den, helt utan vare sig riktning eller mål. Vi är desillusionerade och berövade vårt hopp. Tanken på en sådan verklighet får det att dra ihop sig i magen på mig. Pink Floyd har låtit mig titta ner i den avgrund av meningslöshet som ett liv utan Jesus är. Skrämd av vad jag sett och med en sugande känsla i magtrakten flyr jag till Jesus.

Kjell Magne frågade mig om jag ville sjunga solo på mötet ikväll. Antagligen så var det det näst mest surrealistiska ögonblick jag någonsin upplevt. Jag hade blivit mindre förvånad om Cameron Diaz bett om mitt nummer eller om Susanna Kallur undrat om vi inte bara kunde ta en lunch. Jag blev väldigt förvånad. Sen blev jag lite glad. Sen kände jag mig själv och svarade vänligt, men bestämt, nej.

Vad består den där så vitt omtalade och berömda generationsklyftan egentligen i? Folk pratar om den som om den vore en högst reel verklighet. En snabb googling på ordet ger mig bland annat de här träffarna: "Generationsklyftan hotar demokratin" "Generationsklyftan går vid 35 år" och "Problemet med generationsklyftan måste lösas". Vanligtvis så brukar demokratin vara hotad av nazister, analfabetism eller korruption, men nu är det alltså generationsklyftan som tagit över positionen som det stora hotet.
    Den senaste tiden har jag funderat lite på var klyftan går mellan mig och de som är yngre. Vad är det för referenser min generation har, som effektivt utestänger alla yngre (och äldre, men framför allt yngre) från en kärleksfull och värmande gemenskap? Jag har kommit på en del grejer och tänker (inte helt oväntat) dela med mig av dem här och nu.


1. Vi vet hur ett modem låter. Jag antar att vi är många som har en sorts hat-kärlek till det där ljudet. Snabla irriterande ljud, men snart, snart öppnas porten till the Internet!

2. Vi värderar det mesta i tuggummin. En tia är inte en tia, utan 20 potentiella tuggummin!

3. Om vi är av manskön har vi sett VM-krönikan 94 alldeles för många gånger och kan utan svårighet fylla i citatet: "Roger Ljung där borta dyker upp! På en boll som är hemst lång och som går förbi hela försvaret och alla anfallsspelare och markerare och Bell och hela ..." Ja, hela vadå?

4. Vi vet mycket väl vad ett blandband är och har mer än en gång producerat ett själv. Det fanns en tid då fildelning var MYCKET mer krävande!

Om du kan ställa upp på samtliga fyra påståenden är du troligtvis en del av samma generation som jag.

Arsenal spelar om en dryg halvtimme och jag börjar bli nervös. Det är ju skit. Det är ju skit att jag alltid ska bli nervös. Nervös för att det kommer bli jobbigt att springa, nervös för att jag ska hålla tal på tisdag, nervös för att jag ska sjunga en sång på torsdag och nervös när Arsenal ska spela. Det är ju skit att jag ska vara så nervös!

Läste just om Mattias och Linda på svt.se (http://aegd.dk/5C). Mattias och Linda är ett tillsynes helt vanligt par. Men med den lilla skillnaden att de köpt en dammsugare för 60.000 kr(!!!) och nu vänt sig till svt's konsumentprogram för berätta (vilka idioter de är?) för hela Sverige. Det här väcker ju givetvis en del frågor.

1. Vad får två tillsynes normala människor att köpa en dammsugare för 60.000 kr(!!!)?
2. Varför vill två tillsynes vanliga människor att hela Sverige ska veta om att de köpt en dammsugare för 60.000 kr(!!!)?
3. Borde inte säljaren geniförklaras?

På fråga 1 kan jag egentligen bara tänka mig två möjliga förklaringar.

1. Mattias och Linda saknar helt verklighetsförankring och trodde helt enkelt på säljaren när hon sa att 60.000 kr (!!!) är ett riktigt, riktigt bra pris för en dammsugare.

2. Mattias och Linda är sjukligt besatta av Sverker Olofsson (mannen, myten, legenden från svt's konsumentprogram, Plus) och såg i den här sanslöst dyra dammsugaren chansen att bli riktigt rejält lurade och därmed få chansen att möta mannen i sina drömmar.

På fråga 2 finner jag också bara två rimliga svar.

1. De saknar HELT verklighetsförankring och tror att att resten av Sverige ska tycka synd om dem. De inser helt enkelt inte att många kommer undra om de verkligen har alla läsk i backen och kanske till och med ösa ut sitt oförstående på en blogg.

2. De har en läggning som lutar en hel del åt det masochistiska hålet. De vill alltså misslyckas, och genom att gå ut i tv gör de sitt misslyckande fullständigt.

På fråga 3 finns det bara ett svar. nämligen; JO!!

Jag har tänkt på det här med att bli gammal. Det skrämmer mig helt ärligt. För ett tag sedan slog det mig att jag inte har så lång tid kvar i den yngsta generationen. Jag och mina vänner är snart över det och går med stormsteg in i föräldragenerationen. När vi väl tagit det steget finns det inget säkert inget som hindrar att vi tar ett steg till och blir mor- och farföräldrar. Tanken på att vara 70, ha ont i kroppen och tvingas se tillbaka på vad man har åstadkommit skämmer verkligen. Såg en artikel på aftonbladet om en 70-åring som blivit mamma. Det tröstade lite.
    Egentligen är det helt sjukt att jag känner som jag känner. För egentligen är varje dag inte (bara) ett steg mot ledvärk och dålig åldringsvård, utan ett steg närmare himlen. Jag borde glädja mig. Men det är inte så väldigt lätt att hoppas på det man inte ser. Ändå är det just det jag gör. Jag hoppas och tror på något jag inte ser. Och det gör jag även när det inte känns som att jag hoppas och tror!

Ibland undrar man om folk vill missförstå en. Med folk menar jag givetvis norrmän. Följande dialog utspelade sig när jag skulle betala på RIMI.

"Och så skulle jag vilja ha en påse."
"Ka?"
"En påse"
"KA?"
"EN POSE!"
"Vel en pose!"

Är det verkligen så stor skillnad på en påse (med ganska brett skånskt uttal förvisso) och en pose? Är det så pass stor skillnad att man i kassan på RIMI bara inte kan förstå?
    Nästa exempel är dock ännu sjukare. Jonathan pratade med någon här på bibelskolan och denna lilla dialog utspelade sig.

"Jag är ju missionärsbarn."
"Hva er du?"
"Missionärsbarn."
"Mene du misjonærbarn?"
"ja."

Det är inte utan att man blir lite mörkrädd.

Jag fick en tandkrämstub på stan igår. Alltid när jag börjar på en ny tandkrämstub tycker jag att den är så ren och fin. Så jag bestämmer mig för att den ska fortsätta vara ren och fin och inte smutsig och äcklig. Det brukar gå bra högst en vecka. Sen är tuben smutsig och äcklig och korken full av intorkad tandkräm. Varför? Vad hände på vägen? Var jag inte tillräckligt hängiven? Var min tro för svag och mitt sinne allt för upptaget med annat?
    Frågorna hopar sig och jag känner på mig att jag egentligen skriver om något helt annat.

Universumet vi lever i lär visst vara väldigt, väldigt fininställt. Tydligen så måste naturlagarna, materiamängd och lite annat vara väldigt väl avvägt för att liv överhuvudtaget ska kunna uppstå. Tydligen så är det sinnessjukt liten chans att ett universum ska vara lämpligt för liv. Nu är universumet vi lever i helt klart väldigt väl lämpat för liv, och då menar vissa att det beror på att Gud har haft ett par fingrar med i spelet, medan andra menar att det beror på att det finns oändligt många universum (troligen finns det ytterligare andra som menar annat).
    Dessa oändligt många universum skulle ge oändligt många möjligheter för ett väl avvägt universum att uppstå. Detta i sin tur skulle betyda att det inte längre är sinnessjukt liten chans att ett universum där liv kan uppstå existerar, utan faktiskt oändligt stor chans (oändligt många försök * sinnessjukt liten chans per försök = oändligt stor chans).
    Tanken på oändligt många universum gör så att säga Gud överflödig. Gud behövs inte längre för att det ska vara troligt att universumet vi lever i är så finstämt som det är.
    Men dessa oändligt många universum för också med sig en del annat. Om det finns oändligt många universum så betyder det att det finns intelligent liv på fler planeter än vår. Ja faktiskt på oändligt många planeter i oändligt många universum! Det betyder också att det finns planeter som är exakt likadana som vår. Ja faktiskt oändligt många planeter där en pojke, helt lik mig, skriver exakt samma sak som jag exakt samtidigt som jag. Sjukt va?
    Men sjukare blir det! För det betyder också att det finns oändligt många planeter där allt verkar vara precis som på vår planet, men där alla människor en dag, oberoende av varandra, bestämmer sig för att vokaler är helt överflödiga. När de vaknar pratar de utan vokaler, och det gör alla andra också. Det skulle finnas oändligt många universum där alla ser ut som Fredrik Reinfeldt. Oändligt många universum där det helt plötsligt bara föds pojkar eller där huvudfotingar är en verklighet. Ingen tanke du tänker är för sjuk (möjligvis om den är oändligt sjuk) för att inte vara verklighet i oändligt (dagens nyckelord är oändligt) många universum.
    Jag kan bara inte se att oändligt många universum skulle vara en verklig möjlighet. Jag får helt enkelt fortsätta tro att Gud hade ett par fingrar med i spelet.

Jag hittade en läkare på aftonbladet.se som sytt sig själv. Så jag länkade till mitt mycket fetare case med Martin Lehre. Oj vilka tråkiga kommentarer jag har fått. Men många besökare på bloggen blev det i alla fall!

En kul grej idag var när jag försökte sova efter middagen. Då spelade min sambos gäster trumpet. Det kanske inte låter så kul. Men fatta! Trumpet! Gissa om det var svårt att sova! Ja det var det! Trumpet är ju the-väckar-instrument! Sånt här händer bara i tecknade filmer, tänkte jag. Kände mig lite som Kalle Anka.

Topp tre instrument som håller dig vaken.

3. Bastrumma - Låter mycket, men lite för dovt för att vara riktigt enerverande.
2. Mun-giga - Kanske världens ettrigaste instrument. "Doing-diggi-doing" Inte så kul att ha typ hela medeltiden i sovrummet!
1. Trumpet - Levererar ett starkt och oberäkneligt ljud. Ljudet tränger igenom det mesta och lämnar ingen oberörd. Känslan av att snart blir jag nersprungen av en flock skenande elefanter, gör dig garanterat sömnlös!

http://aegd.dk/5o

Varför är jag inte jätteimponerad?

Precis kommit hem från Marita Kaféen. Satt och pratade ganska länge med en man från Irak. Han kunde inte norska och jag kan ju inte arabiska, så det blev väldigt knaglig engelska. Men det gick fint. Vi fick ändå någon slags kontakt och det kändes väldigt härligt. Han åt en gröt och jag drack minst fem kaffe. Vilken fart jag fick på kissproduktionen! Han lärde mig lite arabiska faktiskt. Det enda jag kommer ihåg är "Allah akbar!" (Gud är stor!) och "Salam" (hej).

En sång som sjöngs på kaféet fick mig att tänka på hur mäktig den Helige Ande är. Innan den Helige Ande gavs åt de kristna var inte en enda av lärljungarna beredda att stå upp för Jesus när det väl krisade till sig. De hade sett Jesus gå på vatten, väcka upp döda och lovat att aldrig svika honom. Ändå svek de honom allihopa när han torterades hos Pilatus.
    Efter att den Helige Ande getts åt de kristna har mängder av kristna dött för att de vägrat förneka Jesus. Jag tycker att det visar så starkt att det verkligen är den Helige Ande som ger oss en fast tro och inte häftiga mirakel vi varit med om. Apostlarna, som varit med om de mäktigaste saker, sviktade när de inte hade den Helige Ande medan helt "vanliga" kristna som är utrustade med Anden har vågat stå upp för Jesus ända in i döden.
    Det blev väldigt starkt för mig där och då. Hoppas att jag lyckades få fram min poäng någorlunda klart.

Jag steg upp sjukt tidigt (0745!) idag. Ska ärligt säga att jag som bäst mådde halvbra. Kroppen var gelé och en mäktig kraft försökte dra mig tillbaka i sängen. Men jag resisted (motstod känns so not Hollywood) och kämpade mig ut i köket. I köket slet jag fram den färdigvispade (superhjältar är alltid väl förberedda) pannkakssmeten och stekte tre pannkakor (av svårt skiftande kvalitet) till Jonathan. Han fyller år idag, och vad gör man inte för sina vänner.
    Den sjukligt tidiga uppstigningen rubbade min sömnrytm så till den grad att jag var tvungen att ligga på golvet ett tag under trosläran (nej, inte flickkallsongen!) och vila ögonen lite. Under lunchen tog jag mig en timmes sömn och efter middagen ytterliggare en timme. Nu är jag iform igen och ser ingen som helst anledning att gå och lägga mig innan halv tre. Nu ska det toklekas!

Lagom många spaghettisar till en lagom hungrig vanlig människa är cirka 178 stycken. Jag vet. Jag har räknat. Förutom det har jag sett Arsenal knusa Chelsea, tänt ett ljus och är just nu väldigt hungrig. Härligt det ska bli att gå och lägga sig med ett hål i magen. Mmmm! Underbart.