Son av Adam

Ett par gånger har jag nu vänt mig utåt och helt ytligt skrivit lite om varför jag tror att det finns en skapare. Nu är det dags att vända sig inåt. För det finns bara ett ställe där jag har tillgång till verklig förstahandsinformation. Och det är här det blir verkligt intressant. All annan information måste jag ta till mig med mina sinnen. Jag ser dig, hör dig och känner dig. Jag anar att du tänker och känner, men jag vet inte säkert. Kanske är du bara nervbanor som på ett givet sätt reagerar på given input. Kanske är du lika död som datorn i mitt knä. Mina sinnen kan låta mig ana att du är levande - verkligt levande -, men bara för att du liknar mig själv. Mina sinnen kan aldrig låta mig säkert veta att du är mer än materien du är skapad av.
     Men när jag vänder mig inåt behöver jag inte sinnena längre. Jag lämnar mina sinnen. Lämnar lukt och smak. Beröring och smärta. Kvar är jag. Jag med mina tankar och känslor. Jag söker i mig själv. Finner jag något? Vad finner jag när jag går till det enda ställe där jag, och endast jag, kan vara? Jag finner en person. Jag finner ett medvetande. Jag finner något som är mer än materien jag är uppbyggd av. Jag finner smärtan bakom skriket. Tanken bakom handlingen. Jag finner det som är verkligt levande.
    Kan detta verkligt levande och medvetna vara sprunget ur det döda och omedvetna? Jag tror inte det. För mig är det en helt befängd tanke att mitt medvetande skulle vara frukten av materiens viljelöst regelbundna färd genom universum. Att "mekaniskt" och viljelöst liv skulle kunna uppstå ur viljelös materia är en sak. Att ett komplext medvetande skulle göra det något helt annat. När jag vänder mig inåt blir jag helt viss om att jag är mer än produkten av de fysiska beståndsdelarna i min kropp. Medvetandet vittnar om att det finns något mer än energi och materia. Medvetandet vittnar om en medveten skapare med makt att skapa avbilder av sig själv. Det är min fasta övertygelse.