Son av Adam

Ibland känns det bara för osannolikt att jag finns till. Varför just jag? Jag sitter här och tänker och känner och hör hur de pratar i rummet intill. Om Antikrundan! Hur sjukt är inte det? Jag kan bara inte tro att det är en slump att Antikrundan finns! Kalla mig kreationist eller idiot eller vad du vill, men jag vägrar tro att Knut Knutsson uppstod ur intet, genom intet och utan anledning. JAG VÄGRAR!
    Det som verkligen fascinerar mig är att jag inte bara finns och äter och utåt sett ger respons på det som sker runt mig. För så hade det ju kunnat vara. Det hade kunnat gå runt biologiska varelser på den här jorden som åt och sov och pratade med varandra. De hade kunnat säga saker som: "Visst är det fantastiskt att något finns till istället för inget", "vilken fin klänning du har!" och "skapelsen vittnar om en Gud som är". De hade kunnat vara precis som vi, men med den avgörande skillnaden att de egentligen inte kände något. Utåt sett hade det verkat som att de var precis som du och jag. De hade sagt att love hurts och att Ökelljungas kebab smakar bäst. De hade verkligen reagerat på omgivnigen precis som vi, men med den avgörande skillnaden att det inte fanns något inom dem som verkligen upplevde det som skedde. De skulle reagera på input precis som robotar. De skulle vara biologiska robotar utan känslor, men med yttre tecken på känslor.
    Jag är ingen biologisk robot. Jag upplever verkligen det som händer runt mig. Det gör ont när någon sårar mig. Jag tror att det är likadant för dig, men egentligen kan jag inte veta. Jag är mer än min biologi. Jag har en själ. Det är jag säker på. Jag tror att jag själv är något mer än materien jag är byggd av och därför tror jag också att varat jag lever i är mer än materien det är byggt av. Jag tror på Gud.