Son av Adam

Det sista året har jag allt mer insett att själva livet är meningslöst om jag inte har Jesus. Utan Jesus skulle jag inte längre se någon mening i att sträva efter det goda eller i att söka ärliga och nära relationer. Om allt är kommet ur en smäll och ska sluta i en smäll när solen exploderar, varför då bry sig? Om frågan om moral och ondska är subjektiv, varför då sträva? Utan Jesus mister allt jag gör sin mening. Kvar finns bara subjektivitet. Utan Jesus vill jag inte leva.
    Utan Jesus är verkligheten Pink Floyds verklighet. Den är opersonligt kall och vi människor jagar ensamma fram genom den, helt utan vare sig riktning eller mål. Vi är desillusionerade och berövade vårt hopp. Tanken på en sådan verklighet får det att dra ihop sig i magen på mig. Pink Floyd har låtit mig titta ner i den avgrund av meningslöshet som ett liv utan Jesus är. Skrämd av vad jag sett och med en sugande känsla i magtrakten flyr jag till Jesus.