Son av Adam

Jag har tänkt på det här med att bli gammal. Det skrämmer mig helt ärligt. För ett tag sedan slog det mig att jag inte har så lång tid kvar i den yngsta generationen. Jag och mina vänner är snart över det och går med stormsteg in i föräldragenerationen. När vi väl tagit det steget finns det inget säkert inget som hindrar att vi tar ett steg till och blir mor- och farföräldrar. Tanken på att vara 70, ha ont i kroppen och tvingas se tillbaka på vad man har åstadkommit skämmer verkligen. Såg en artikel på aftonbladet om en 70-åring som blivit mamma. Det tröstade lite.
    Egentligen är det helt sjukt att jag känner som jag känner. För egentligen är varje dag inte (bara) ett steg mot ledvärk och dålig åldringsvård, utan ett steg närmare himlen. Jag borde glädja mig. Men det är inte så väldigt lätt att hoppas på det man inte ser. Ändå är det just det jag gör. Jag hoppas och tror på något jag inte ser. Och det gör jag även när det inte känns som att jag hoppas och tror!