Son av Adam

Jag är hemma från vildmarken. Hemma från sova trångt, kallt, fuktigt och obekvämt i tält eller snöhåla. Då är det extra gött att bädda sängen ren med nya lakan.
    Jag är en stor motståndare till uttrycket "orka" (hur ska han få ihop det här? Hemma från tur och orka i samma inlägg?!). Ungdomar som tror att de är skönt laid-back, men i själva verket bara lata använder det uttrycket, INTE jag. Men när jag nu stod och bäddade min säng, insåg jag att påslakanet var ut-och-in och då var ordet som for genom hjärnan just: "orka!". Vem bryr sig om att ett påsklakan är ut-och-in när man får sova i ett uppvärmt rum i en säng med fjädring?! Inte jag i alla fall. Saker sätts i perspektiv efter ett par dagar i naturen. Ett par skitiga kalsongers vara eller icke vara på mitt golv eller frågan om ett påslakans rättvändhet blir oväsentligt. Det kunde varit värre liksom. Jag kunde varit kall, trött och våt. Orka fixa något så oväsentligt då. If it works, don't fix it!

Våren är i Oslo. Hon kom för en fyra dagar sedan. Underbart. Vi sitter ute och lapar sol. Synnøve tror att hon har fått en ny fräken, men jag vet att den fanns där redan innan. Bara en sådan sak som att jag gick till butiken och handlade utan jacka! Utan jacka! Var ska det här sluta?! Nästa gång kanske det blir i bara en t-shirt! Sjukt. Gött är det i alla fall.
    Så vad gör vi i idrottsklassen då? Vad gör vi (Timbuktu-gung på den frågan!)? Vi reser till fjälls imorgonbitti. Är det verkligen så klokt? Det går att få en kaffe i handen mot en solvarm vägg, men vi väljer att åka till Finse och gräva bivack i 8 minusgrader och 7 sekundmeter vind. Någon som haft otur när han tänkt? Men jag är inte bitter. Det ska bli underbart att kämpa sig fram i motvind med snö till knäna. Det är då - då! - man vet att man lever. Jag ska stirra ut i vildmarken och låta vinden riva vilt i mitt tänkta vikingaskägg. Det är då - då! - man vet att man är man!

Inget bloggande förrän på fredag alltså.

Vad är grejen med päls egentligen? Varför tar människor på sig något så fult? Jag har absolut inte några som helst etiska problem med att människor bär ett dött djur över skuldrorna. Men estetiskt! Hallå, det är inte snyggt! Om man är inuit, då är det okej. Då är det faktiskt riktigt fedt med päls. Men om man är dam i höga klackar och lyftad haka, då är det bara för att visa att "jag är lite bättre än du!"
    Var vill jag komma med det här då? Inte en aning. Mest är det nog för det att rubriken "problemet är inte etiskt, men estetiskt!" är så klatschig, som jag skriver. Det finns inte så många områden, förutom pälsar, man kan applicera den på. Så det fick bli päls idag.

Caps-lock, varför finns den knappen? Är den verkligen existensberättigad? Har den knappen någonsin gjort någon lycklig? Man hoppas på att skriva ett "a", men får STORA BOKSTÄVER. Känns det igen? Jag har bestämt mig för att ta min frustration vidare och helt enkelt stängt av knappens funktion. Så nu sitter den där, ful och funktionslös, och förstår ingenting.

Caps-lock - Simon 348 - 1. Det är reducerat!

Samla släkt och vänner, veva igång projektorn och släpa fram den gamla diabildsduken, för här kommer det, filmklippet ni alla väntat på: EVERY SPERM IS SACRED med MONTY PYTHON! Håll till godo!

Nu är den här, månaden då jag måste bestämma vad jag ska bli när jag blir stor. Klockan 00:00 inatt öppnaden söknaden för hösten till landets högskolor och universitet. Jag tänker Lund och jag tänker inte ekonomi. Jag tänker och jag tänker och innan den 15:e april måste jag ha tänkt klart. Inte ekonomi och inte juridik. Knappast historia och definitivt inte dans. Fyra borta, men fortfarande allt för mycket att välja på. Frågan kvarstår; vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag vet att vissa tycker att det här är ett alldeles för långt inlägg, men ni slipper verkligen läsa. Har ni tur så kommer det snart på film. Det var fortfarande söndag för 32 minuter sedan och i mitt huvud är det fortfarande kyrkogångsdag, så här kommer en liten andakt som jag skrev i veckan. Bibeltexten som andakten är skriven till är Joh 8:1-11 om Jesus och äktenskapsbryterskan och går att hitta här: http://aegd.dk/6E Håll till godo!

Hon var tagen på bar gärning. Fullständigt försvarslös och utan ursäkt släpades hon av fariseerna fram inför Jesus. Hon visste att hon har syndat och hon visste att det bara finns död för sådana som hon. Inte en gång försökte hon försvara sig, utan inväntade bara att domen skall fällas och första stenen kastas.
    Du är den kvinnan. Du är tagen på bar gärning. Vartenda fel du begått i ditt liv, varje ond tanke du tänkt, varje gång du satt Gud åt sidan eller tänkt på dig själv i första hand har Gud sett det. Han har sett det och han har hatat det du gjort. Du kanske sitter där och tänker att det finns andra som är värre, eller att din synd inte är så stor att du kan vara förtjänt av en dödsdom. Du har ju inte dödat, rånat eller våldtagit. Men kom då ihåg att varje synd i första hand är ett uppror mot Gud.
    Tänk på ett barn som trots att hennes föräldrar tydligt sagt ifrån att hon inte får leka med bollen i finrummet, ändå gör just det. Hon gör det och hon lyckas förstöra den ärvda vasen. Givetvis blir hennes föräldrar arga. Men inte i första hand för att vasen är i tusen bitar, utan för att hon gjort något som de sagt åt henne att inte göra. För att hon inte respekterat det de förbjudit henne och därmed tagit avstånd från dem. Hon har med sitt handlande sagt: “Jag bryr mig inte om vad ni tycker!” och i förlängningen: “Jag bryr mig inte om er!”
    På samma sätt är det med vår synd. I första hand är inte problemet att du sårat en annan människa - även om det givetvis är ett problem - utan att du gjort uppror mot din skapare och därmed sagt att du inte vill vara nära honom längre. Du har gått emot hans bud och uttryckliga vilja. Därmed har du också förlorat härligheten från Gud. Du är åtskiljd från honom. “Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” skriver Paulus i rom 3:23. Du är den kvinnan.
    Gläd dig om du är den kvinnan. För Jesus möter den kvinnan. Han möter henne och han förlåter henne. “Inte heller jag dömer dig.” Även om hon inte kunde se det då, så tog Jesus hennes straff på sig. De stenar som enligt lagen skulle träffa henne, träffar istället honom på korset. Han var genoborrad för våra överträdelsers skull. “Gå” säger han vidare. Med andra ord: “Gå, du är fri! Det finns inget som binder dig längre.”
    Det är lätt att sluta ta till sig det som står i texten efter det. Men vi ska komma ihåg att det sista Jesus säger till kvinnan är: “synda inte mer!” Lev inte kvar i din synd. Bryt med det som har varit! Glöm det, det finns inte längre. Synda inte mer!
    I 1 Joh 2:4 står det: “Den som säger: “Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom.” Det går alltså inte att vara en kristen och samtidigt förkasta buden. Om vi gör det, är vi lögnare och känner inte Gud. Det är dock stor skillnad på att inte hållla fast vid, som det står i texten, och att inte hålla. På den här jorden kommer vi aldrig klara av att hålla buden. Den gamla människan kommer alltid finnas kvar i oss på den här sidan domens dag, och kommer alltid få oss att synda. Men det betyder inte att vi är lögnare och skiljda från sanningen! Om vi däremot gör ett medvetet val att fortsätta synda, då förkastar vi buden, då håller vi inte fast vid hans bud, och då finns sanningen inte i oss. Så gör inte det! Synda inte mer!
    Fariseerna kom med kvinnan för att sätta dit Jesus. Kvinnan kom till Jesus väl medveten om sin synd. Det som sker är att Jesus avslöjar fariseerna och förlåter kvinnan. Med kärlek och förlåtelse möter han dem som bekänner sin synd, men de som kommer inför honom i stolthet och inte ser sin egen synd avslöjar han brutalt. Varför fariseerna inte nöjer sig med att lägga ner stenarna och sedan stanna hos Jesus, utan också vänder ryggen åt honom och går sin väg, vet jag inte.
    Men ett vet jag, och det är att Jesus vill förlåta dig och mig och att vi, liksom kvinnan, kan få stå rätfärdiga inför honom.

Jag har varit på operan här i Oslo. Violinsiterna var allvarliga, harpospelarna var allvarliga, dirigenten var allvarlig, men allvarligast av dem alla var sopranen. Hon var jätteallvarlig. Själv hade jag lite svårt att följa med i den ungerska texten.

Intressant att Norges skattebetalare har lagt ut över fem miljarder på att bygga ett hus där de rika och pälsbeklädda kan njuta(?) finkultur, samtidigt som Knut försöker överleva sin tjugonde vinter som uteliggare.

Intressant att svenska folket ännu ett år orkar engagera sig i Melodifestivalen.

Jag fick ögonen på en bild i aftenposten idag. Av någon anledning blev jag sjukt provocerad och kunde inte ta blicken från mannen på pappret. Hans utseende fick det att brusa upp i mig och han kom där och då att få personifiera en hel kategori av människor. En kategori som jag har lite svårt för. Han kom att bli hela den självutnämda kulturkritikereliten. Han blev en sån där som med konstlad dialekt pratar om saker som medvetet ska gå högt över huvudet på minst 97 % av befolkningen. Han blev kulturkillen som är för fin för at ta en spade i handen eller ens tänka tanken att se en biolog i ögonen, än mindre tala med den där simple naturvetaren. Han blev det mest arroganta svin som någonsin trampat på jorden. En sån som är stolt(!) över att han inte vet skillnaden mellan syra och bas!

Hans namn är Hans Olav Lahlum och det enda jag vet om honom är hur han ser ut. Här kommer bilden som så upprörde mitt inre.

När jag var liten fanns det en pojke som vi alla var extra rädda för. Hans namn var Markus Lilja, och han var lite galen. Man visste aldrig var man hade honom och man visste aldrig vem som skulle bli nästa offer. Kanske var det jag, kanske var det en kamrat som skulle terroriseras. Däremot visste man helt säkert att det var Markus som gjort något när en lärare stormade förbi på skolgården med mörk blick.
     En gång när jag och Filip lekte i dungen kom den glade Markus och slog Filip i ansiktet med en brännässla. Filip blev både chockad och ledsen. Markus avslutade sitt dagsverke med den (i Åkarp) numera odödliga repliken: "SÅ GÅR DET NÄR MAN ÄR FUL!"
    Ja, så går det när man är ful. Då får man en bärnnässla i ansiktet. Frågan som återstår: vilka lärdomar gör vi oss av detta?

En schimpanshane på ett zoo utanför Gävle samlar stenar för att kunna kasta på besökarna (OBS! Sant!). Så sjukt rätt! Det är allt jag kan få ur mig. Så sjuuuukt rätt!

Nu måste det till ett erkännande från min sida. Jag har spenderat en hel eftermiddag med att läsa om algodlingar. Så nu kan jag nästan allt om "open ponds", "closed ponds" och "photobioreactors" (men vad hjälper det när ryssen anfaller?). Jag vet att det är lite sjukt och jag skäms över att behöva berätta det för världen. Folk tycker att jag är konstig, och i grund och botten är jag beredd att hålla med. Antagligen kommer jag aldrig klara av det här med "mänskliga relationer" utan alltid nerprioritera det för att istället läsa om hur salthalten i Ishavet påverkar havsströmmarna eller fördjupa mig i guttaperkans historia. Sån är jag!
    Nu ska jag snart sova. Ska bara se en kort film först. "The green fuel" heter den visst, och handlar om - just det - algodlingar. God natt (Mister Tom)!

OBS! Sant.

Vi eldar med ved här i Österrike. För att tända upp spisarna använder vi parafinindränkt sågspån (OBS! Brandfarligt!). Jag var just i färd med att tända spisen på vårt rum, när jag på något sätt lyckades få ner eld i plasthinken med parafinindränkt sågspån (OBS! Brandfarligt, på gränsen till explosivt!). Det började i alla fall brinna i plasthinken och mitt hjärta började dunka svinigt fort. Tanken hann liksom flyga igenom huvudet innan jag började agera; "Hjälp! Det står en plasthink med parafinindränkt sågspån och brinner på vårt rum. Jag bränner ner huset. Det här händer inte!!" Sen tog jag plasthinken och skulle kasta ut den genom fönstret. När jag fibblade med att få upp rutan gick botten ur. Plast är inte så beständigt mot eld. Sågspånet föll delvis ner på min ryggsäck och delvis på golvet. Skit i hinken! Ut med ryggsäcken på taket (den slutar brinna så snart den kommer ut). Brinnande hög på golvet. Hit med en filt. Kväv elden. Flammar upp igen. Kväv, kväv, kväv. Kvar ligger en rykande hög sågspån på ett lätt brandskadat golv. Pjuuuh!
    Nu återstår bara att berätta för husägaren om mitt lilla äventyr. Jag längtar.

Jag försvinner till Österrike om en timme. Så det blir paus här i en dryg vecka. Ni får hålla till godo med Sydnytt så länge.

Aftonbladet jiddrar lite om hur många säsongskort de allsvenska klubbarna sålt så här långt och hur många de hoppas på att sälja. Malmö har sålt 8500, AIK 6200, vissa mer, andra mindre, Trelleborg ungefär 1000. Inget konstigt med det. Det som är lite kul och anmärkningsvärt är att Brommapojkarna har sålt 50 kort. VA?! 50 KORT?! Skojar du?! Laila Freivalds har sålt 50 kort! Staffan Tapper säljer 50 kort innan fukost. En liten, liten pinne säljer 50 kort på en halv kvart samtidigt som den knyter skorna och skjutsar ungarna till dagis! Då ska det ändå sägas att dessa 50 säsongskort är en rejäl ökning mot de 38 till 39 (någonstans där mittemellan) kort de sålde förra året. Kämpa på BP! Jag håller på underdogen!

När jag var liten komponerade mina skojfriska föräldrar ihop en liten vers om samtliga medlemmar i familjen. Min var så här:

Nu är det krig. Du är en ful fisk och du har satt din sista potatis. Att kalla oss killar med få ikoner på skrivbordet (det vill säga sinne för ordning och reda!) för töntar var inte bara lågt, utan direkt osant och visar endast på din egen oförmåga att leva i något annat än kaos. Skriv om något vettigt istället för att komma dragandes med denna form av låga och avundsjuka smörja! Bättring, Anders Ek (andersek.blogg.se)!

Jag glider in på sydsvenskan.se. En seriös tidnings seriösa hemsida. Jag möts av: "Jacobs skolväg kantas av bajs" och en bild av en åttaåring som rynkar på näsan. Absolut överst på sidan står denna något märkliga rubrik att finna. Jag blir lite konfunderad och lurar på om det faktiskt kan vara så att det inte finns någon annan nyhet med större nyhetsvärde.
    Intressant. Hur mycket bajs krävs det egentligen för att hamna överst på sydsvenskan.se? Ganska mycket ska det visa sig. 48 lass, för att vara exakt. Och Jacobs driftiga pappa har givetvis fotograferat allihopa. Grattis, Jacobs pappa! (Juryns val föll på dig, för att du med kameran i hand visat prov på stor noggrannhet och aldrig tvekade att slutföra den uppgift som syntes andra människor allt för enorm.)
    Inte nog med att samtliga högar finns på bild. Sydsvenskan har dessutom gjort det självklara(?!) valet att lägga ut varenda en på hemsidan. Tyvärr orkade jag inte längre än till bild 7. Det blev för mycket sen. Hur långt orkar du?

Man (jag menar jag) borde vara mer populistiskt. Give the people what the people wants liksom. En rolig bild, en särskrivning, lite invandrar kritik (bränner av särskrivningen direkt) och en BigMac. Jag kör på det. Ny Demokrati, here I come!

Googlar efter "rolig bild" och finner det här:

Ett par gånger har jag nu vänt mig utåt och helt ytligt skrivit lite om varför jag tror att det finns en skapare. Nu är det dags att vända sig inåt. För det finns bara ett ställe där jag har tillgång till verklig förstahandsinformation. Och det är här det blir verkligt intressant. All annan information måste jag ta till mig med mina sinnen. Jag ser dig, hör dig och känner dig. Jag anar att du tänker och känner, men jag vet inte säkert. Kanske är du bara nervbanor som på ett givet sätt reagerar på given input. Kanske är du lika död som datorn i mitt knä. Mina sinnen kan låta mig ana att du är levande - verkligt levande -, men bara för att du liknar mig själv. Mina sinnen kan aldrig låta mig säkert veta att du är mer än materien du är skapad av.
     Men när jag vänder mig inåt behöver jag inte sinnena längre. Jag lämnar mina sinnen. Lämnar lukt och smak. Beröring och smärta. Kvar är jag. Jag med mina tankar och känslor. Jag söker i mig själv. Finner jag något? Vad finner jag när jag går till det enda ställe där jag, och endast jag, kan vara? Jag finner en person. Jag finner ett medvetande. Jag finner något som är mer än materien jag är uppbyggd av. Jag finner smärtan bakom skriket. Tanken bakom handlingen. Jag finner det som är verkligt levande.
    Kan detta verkligt levande och medvetna vara sprunget ur det döda och omedvetna? Jag tror inte det. För mig är det en helt befängd tanke att mitt medvetande skulle vara frukten av materiens viljelöst regelbundna färd genom universum. Att "mekaniskt" och viljelöst liv skulle kunna uppstå ur viljelös materia är en sak. Att ett komplext medvetande skulle göra det något helt annat. När jag vänder mig inåt blir jag helt viss om att jag är mer än produkten av de fysiska beståndsdelarna i min kropp. Medvetandet vittnar om att det finns något mer än energi och materia. Medvetandet vittnar om en medveten skapare med makt att skapa avbilder av sig själv. Det är min fasta övertygelse.