Son av Adam

Jag har lämnat en del lösa trådar efter mig. Tänkte att jag skulle olösgöra dem nu.

1.Martins finger ser bra ut. Det läker utan att inflammeras. Har jag sagt att Martin är stenhård?

2.Mario Kart-turneringen gick helt okej. Jag blev trea. Förlorade finalen på Rainbow road. Vet inte hur många svarta boll-monster jag körde in i. Han som vann är typ japan och lite mer tv-spels-människa än jag. Tydligen har han varit med i NM i Mario Kart.

3.Jag har klarat btd 3. Äntligen! Återigen är jag en fri människa. Jag kan fortsätta att leva och behöver bara spela när jag själv vill.


Någon som kallar sig teosof gav mig en helt berättigad kommentar på sms-lån. Jag svarade som en kommentar. Hoppas att du läser vad jag skrev.

Det var en gang en norske, svenske, engelskmann og en franskmann som var på en båt. Når de hadde kommet et stykke, kom det et skjøuhyre. Skjøuhyret måtte ha en person for at de skulle komme vidre. Engelskmannen gikk til kanten å sa:
- God save the queen!
Etter et stykke kom et annet skjøuhyre og skulle ha en person. Da gikk franskmannen til kanten og sa:
- Viva la France!
Da de nesten hadde kommet fram, kom enda et skjøuhyre. Det måtte også ha en person. Da gikk nordmannen fram og sa:
- Alt for Norge, og kastet svensken uti!

Svenskvitsen är helt autentisk och hämtad från en tvättäkta norskas (Oddbjörg Aarseths) blogg. Den kan bara inte få passera utan lite vidare analys.

Vad är det som är roligt? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men samtliga norrmän runt mig vek sig dubbla när Oddbjörg berättade den. Mysteriet tätnar. Jag funderar lite på vad engelsmannen och fransosen egentligen har med historien att göra. Behövs de för att historien ska fungera? Hade det inte räckt med en svensk och en norrman på ett fartyg? Måste det vara ett talande sjöodjur, eller hade det räckt att norrmannen kastade svensken i vattnet när som helst? Måste de vara på ett fartyg? Frågan jag ställer mig är om norrmännen verkligen ser någon poäng i historien, eller om de bara tycker att det är kul att en norrman (en fiktiv sådan förvisso) slänger en svensk i vattnet? Jag börjar allt mer misstänka att fransmannen, engelsmannen, sjöodjuret och fatyget egentligen bara är med för att omvandla lite bananskalshumor till historieform. Det är helt enkelt väldigt kul för norrmännen när storebror dattar på ändan. För att glädja alla norrmän har jag därför komprimerat historien så att den i ett mycket mindre format fortfarande ska skänka lika mycket glädje.

En svensk och en norrman står på en brygga. Norrmannen kastar svensken i vannet.

För att ytterliggare glädja kommer här ett klipp från youtube. Kanske ska sägas att det är det svenska stridsflyget JAS-39 Gripen som kraschar. Enjoy!






Om ni norrmän vill ha ännu mer nöje får ni tänka lite på Wasaskeppet =) det har jag ingen film på tyvärr.

Till alla er som undrade vad jag skulle gör som fluga, kommer här en hint. Eller egentligen vet jag inte om jag är helt med Aneel. Men eftersom Aneel verkar vara en så skön kille, så måste jag liksom sympatisera med honom.

Har fastnat helt i ett nytt bloons tower defence. Det är inte bra för mig. När jag blundar ser jag apor och ballonger ur GTA-perspektiv (rakt uppifrån). Ska spela en sista runda och sen sova.

Jag ligger i sängen och skriver (mina lillfingrar har somnat eftersom jag vilar min kroppstyngd på underarmarna) och det är på sin höjd semipraktiskt. Timbuktvå i talarna. Wonderful.

Läste just en artikel på aftonbladet.se som försökte vinkla det till att det är väldigt synd om de som har tagit sms-lån. Och ja det är synd om dem på sätt och vis. Men kom igen (mina fingrar somnar mer och mer), det är ju inte precis en hemlighet att villkoren för sms-lån inte är superfördelaktiga! Jag har svårt uppbåda den där riktigt innerliga medkänslan med dem.

En sjuksyster har tittat på Martins finger. Hon blev lite chockad när hon förstod att han sytt själv (mina fingrar än nästan helt avdomnade nu. Det går långsammare och långsammare att skriva. Varför lägger jag en massa energi på meningslösa paranteser? Jag menar, det blir ju inte precis lättare att skriva. Vartannat nedslag är utsuddning nu) men tyckte att det var ett gott hantverk.

En grej jag tänkt lite på är hur människor som inte är kristna kan vara så sjukt likgiltiga inför det faktum att kristna verkligen tror att Jesus är enda vägen till himlen. Det handlar ju trots allt om evigheten, och då kunde det ju vara värt att i alla fall undersöka varför de där kristna (eller muslimerna eller judarna (strunt i buddisterna och hinduisterna. Det är inte katastrof att dö som icke buddist/hinduist, även om det visar sig att buddisterna/hinduisterna har rätt. Har de rätt så återföds jag ju ändå bara och får en ny chans. "Du kanske återföds som en fluga!" Som fluga har jag en rätt bra uppfattning om vad jag skulle göra.)) tror det de tror. Jag får panik av folk som säger "det kanske är bra för dig, men det funkar inte för mig". Men om det är bra för mig (och det är bara bra för mig om det verkligen är sant! Annars är det att leva i lögn och att bedra sig själv, och det vill jag inte) så är det ju bra för alla människor! Det ingår liksom i konceptet.
    Vad som förvånar mig ännu mer än ovanstående, är varför jag själv inte gör mer för att berätta för andra om Jesus.

Ska sälja kaffe och äga i Mario Kart så att det smäller om det ikväll!

När man knäpper med fingrarna kommer ljudet inte av friktionen mellan tumme och pekfinger, utan av att pekfingret slår mot handflatan! Snacka om omvälvande insikt! Det är som att världen varit svart-vit fram till nu. Världen kommer aldrig bli sig lik igen. Jag har blivit upplyst.

(Det här håller. Så sjukt bra grejer!)

Det här är Martin Lehres finger. Han har sytt det själv. Fem egenhändigt ihopknåpade stygn. Han är stenhård.

Jag pushade Martin att klättra på en skorsten. Det gjorde han. I ungefär två sekunder. Sen sprack tegelstenen han använde som grepp. Det ska sägas att Marin inte är en helt lätt fyr. Han väger sina stadiga 93 pannor och det var tydligen inte tegelstenen beräknad på. Tegelstenen brast, Martin slog fingret i väggen och skinnet sprack in till benet. Resultatet var ett två centimeter svindjupt jack. Snacka om att det var en underbart skräckblandad förtjusning vi alla kände (inklusive Martin!). Alla ville se och alla äcklades mer eller mindre. Jag erbjöd Martin min sjukt kvalificerade hjälp (jag har ju trots allt varit sjukvårdare i lumpen) men han avböjde bestämt. Kanske var det den något pikära situationen, att jag (en annan pojke) skulle sköta om hans hand, som han ville undvika. Jag förstod hans rädsla och rekommenderade ordentlig sårtvätt och tejp. Martin struntade i mina råd, slickade rent såret och sydde ihop skiten med vanlig synål och bomullstråd. Som sagt, han är stenhård.

Trygve menar att Martin bör gå till en läkare. Jag menar att Martin bör gå till läkare om det börjar se inflammerat ut. Martin menar att läkare är slöseri med tid. Finns det någon verkligt kvalificerad medecinare där ute som menar något?

Har precis kommit hem från Marita Kaféen. Det är inte klokt vilka människoöden det finns! Och att de finns så nära oss! Stoffe pratade med en man som varit barnsoldat i Somalia! Det är chockerande! Barnsoldater är ju något som bara finns långt borta liksom. Det ändrar världsbilden lite faktiskt. Eller kanske människosynen. Själv pratade jag dels lite med en man som missbrukar heroin och med en som missbrukar alkohol. Båda två hade barn. Tänk på de barnen. Deras fäder lever på gatan och kan inte ens ta hand om sig själva! De är så fast i sina missbruk att inte ens hoppet om att kunna träffa sina egna söner kan motivera dem att sluta. Det är så långt ifrån engagerade och välklädda föräldrar på föräldramöte man kan komma. Min mamma var skogs mulleledare i flera år för min skull och anordnade övernattningskalas när jag fyllde år. Min uppväxt har i sanning varit skyddad.

Vi hade en helt fantastiskt bra lektion här på bibelskolan (jag går på Fjellhaug bibelskole i Oslo sen 15 augusti) idag. Jag tänkte återge en liten bit helt kortfattat. Kom alltså ihåg att det inte är jag själv som kommit på det här!

Vi står i skuld. I början av Romarbrevet skriver Paulus att han har skyldigheter till både greker och barbarer. Till alla världens människor (är man inte grek är man ju självklart barbar! Den logiken kan inte gärna någon klaga på) alltså. Till skillnad från vanliga skulder har inte den här skulden sitt ursprung i att den som är skyldig lånat något han saknat och nu måste betala tillbaka. Nej, den här skulden består i att den som står i skuld har fått så oerhört mycket. Skulden är inte förankrad i en saknad av något utan i ett överflöd! Liksom jag står i skuld till mina bröder om jag ensam får (eller tar) hela arvet, menar Paulus att han står i skuld till resten av mänskligheten eftersom han tagit emot en kärlek som också är för dem! Enda sättet för Paulus att betala av på sin skuld är att berätta för människor om evangeliet om Jesus Kristus från Nasaret. Kristi kärlek driver honom! Den kärlek han mottagit av Gud gör att han faktiskt har skyldigheter till alla som ännu inte mött Jesus. Han är skyldig dem att berätta! Detta gäller givetvis även oss som är kristna idag. Vi har fått något (frälsningen!) som är menat för alla människor och är därför skyldiga att dela med oss!

Det här är bra grejer alltså. Det håller och är så sjukt sant.

Nu ska jag dra till Marita Kaffeen och prata med narkotikamissbrukare. Underbart!

Ibland känns det bara för osannolikt att jag finns till. Varför just jag? Jag sitter här och tänker och känner och hör hur de pratar i rummet intill. Om Antikrundan! Hur sjukt är inte det? Jag kan bara inte tro att det är en slump att Antikrundan finns! Kalla mig kreationist eller idiot eller vad du vill, men jag vägrar tro att Knut Knutsson uppstod ur intet, genom intet och utan anledning. JAG VÄGRAR!
    Det som verkligen fascinerar mig är att jag inte bara finns och äter och utåt sett ger respons på det som sker runt mig. För så hade det ju kunnat vara. Det hade kunnat gå runt biologiska varelser på den här jorden som åt och sov och pratade med varandra. De hade kunnat säga saker som: "Visst är det fantastiskt att något finns till istället för inget", "vilken fin klänning du har!" och "skapelsen vittnar om en Gud som är". De hade kunnat vara precis som vi, men med den avgörande skillnaden att de egentligen inte kände något. Utåt sett hade det verkat som att de var precis som du och jag. De hade sagt att love hurts och att Ökelljungas kebab smakar bäst. De hade verkligen reagerat på omgivnigen precis som vi, men med den avgörande skillnaden att det inte fanns något inom dem som verkligen upplevde det som skedde. De skulle reagera på input precis som robotar. De skulle vara biologiska robotar utan känslor, men med yttre tecken på känslor.
    Jag är ingen biologisk robot. Jag upplever verkligen det som händer runt mig. Det gör ont när någon sårar mig. Jag tror att det är likadant för dig, men egentligen kan jag inte veta. Jag är mer än min biologi. Jag har en själ. Det är jag säker på. Jag tror att jag själv är något mer än materien jag är byggd av och därför tror jag också att varat jag lever i är mer än materien det är byggt av. Jag tror på Gud.

Den 14 september lämnade jag in en ansökan om ett stipendie på 3500 NOK från bibelskolan jag går på. Stipendiet är för elever med ekonomiska svårigheter (läs svenskar!). De andra fyra svenskarna lämnade också in ansökningar. Idag kom beskedet från stiftelsen. Samtliga svenskars ansökningar hade blivit beviljade (Jippi! Nu blir det fest!). Alla utom min. Jag fick inte ens något besked. Efter lite efterforskningar visade det sig att min ansökan hade slarvats bort på vägen och inte ens varit med i processen. Gissa om jag blev förbannad! Ja det blev jag! Jag blev så in i...skogen förbannad. Det är liksom inte okej att slarva bort andra människors ansökningar.

"Okej, du säger alltså att du lämnat in den. Pupupuuuf. Nej det är inget vi har sett. Det är ju lite trist, men det får nog bli tillbaka till Kongo för dig ändå. Regler du vet."

"Behöver ett nytt hjärta säger du. Hmm. Har du hört något om det Berit? Jaha. Hmmhmm. Vi gör så här: ta den här njuren så länge och fyll i ett nytt formulär."

"Jag ska säga som det är: Jag har kört upp din ansökan om uppkörning för knivbevis i baken. Tyvärr måste alla ansökningar av den här magnituden först upp till Kungen och godkännas innan tillstånd om prövning kan ges. Så jag är rädd att jag inte kan hjälpa dig idag. Makrillens regler är väldigt tydliga på den här punkten, och ja, det är möjligt att det är jag som har dabbat mig lite den här gången."

Av det jag skrev igår kanske man lätt kan tänka att jag är en allt igenom seriös människa. Så är INTE fallet. Jag får verkligen be om ursäkt om jag har bedragit någon. Det var inte alls min mening och jag hoppas att du kan förlåta mig.

Kort om sömn, att vakna och självbedrägeri.
Jag vaknar på morgonen. Det gör ont i hela kroppen. Vill inte gå upp! Känner mig svag. Givetvis tar jag det mest mogna och ansvarskännande beslutet. Jag drar täcket över huvudet och unnar mig själv fem minuter till. Om fem minuter kommer det kännas helt okej att stiga upp. Don't think. Fem minuter senare sätter jag mig upp i på sängen. Kroppen skriker efter sömn. Tittar i spegel och noterar att håret kräver en dusch. Duscha kan jag göra i himlen. Jag tar fem minuter till. Tredje försöket. Jag rullar långsamt ur sängen. Drar på mig en smutsig strumpa och letar upp en t-shirt. Egentligen vill jag bara krypa upp på vilken stenhård yta som helst och sova. Men jag gör inte det, för jag är en vuxen och ansvarskännande människa (DON'T THINK!). Jag lovar mig själv att i eftermiddag ska jag sova. För det här orkar jag inte gå igenom en gång till. Eftermiddagen kommer och jag lägger mig och sover. Don't think. Nu är jag ju igång! Nu kan jag ju inte sova! Så jag tokleker istället.

Måste bara skriva något helt kort om Braveheart. Filmen är helt fantastisk. Behöver det sägas? Jag såg den nyss och insåg hur mycket av den jag inte förstod förra gången jag såg den (det måste vara länge sedan, för det var verkligen MYCKET som jag inte greppat!).

Robert de Bruce's svek får det att tåras för mig. Varför? För att jag ser mig själv i William Wallace som blir sviken eller för att jag ser mig själv i Robert de Bruce som bedrar? Hmm.

Jag är son av Adam. Människa och delad i två. Sliten mellan den förste och siste Adam. Jorden jag bor på är inte mitt hem. Mitt hjärta är i himlen.

Jag vill skriva något som fångar dig. För jag behöver din uppmärksamhet. Jag vill skriva utan att se mig om. (Fingrar, dansa!) För jag lever när jag skriver. Allt blir klarare.

Klockan är halv ett och jag ska sova. Imorgon är en annan dag. Och då. Då! Då ska jag ta tag i saker. Aldrig mer skjuta saker på framtiden. Aldrig mer glömma dig Jesus.