Son av Adam

Jag försvinner till Österrike om en timme. Så det blir paus här i en dryg vecka. Ni får hålla till godo med Sydnytt så länge.

Aftonbladet jiddrar lite om hur många säsongskort de allsvenska klubbarna sålt så här långt och hur många de hoppas på att sälja. Malmö har sålt 8500, AIK 6200, vissa mer, andra mindre, Trelleborg ungefär 1000. Inget konstigt med det. Det som är lite kul och anmärkningsvärt är att Brommapojkarna har sålt 50 kort. VA?! 50 KORT?! Skojar du?! Laila Freivalds har sålt 50 kort! Staffan Tapper säljer 50 kort innan fukost. En liten, liten pinne säljer 50 kort på en halv kvart samtidigt som den knyter skorna och skjutsar ungarna till dagis! Då ska det ändå sägas att dessa 50 säsongskort är en rejäl ökning mot de 38 till 39 (någonstans där mittemellan) kort de sålde förra året. Kämpa på BP! Jag håller på underdogen!

När jag var liten komponerade mina skojfriska föräldrar ihop en liten vers om samtliga medlemmar i familjen. Min var så här:

Nu är det krig. Du är en ful fisk och du har satt din sista potatis. Att kalla oss killar med få ikoner på skrivbordet (det vill säga sinne för ordning och reda!) för töntar var inte bara lågt, utan direkt osant och visar endast på din egen oförmåga att leva i något annat än kaos. Skriv om något vettigt istället för att komma dragandes med denna form av låga och avundsjuka smörja! Bättring, Anders Ek (andersek.blogg.se)!

Jag glider in på sydsvenskan.se. En seriös tidnings seriösa hemsida. Jag möts av: "Jacobs skolväg kantas av bajs" och en bild av en åttaåring som rynkar på näsan. Absolut överst på sidan står denna något märkliga rubrik att finna. Jag blir lite konfunderad och lurar på om det faktiskt kan vara så att det inte finns någon annan nyhet med större nyhetsvärde.
    Intressant. Hur mycket bajs krävs det egentligen för att hamna överst på sydsvenskan.se? Ganska mycket ska det visa sig. 48 lass, för att vara exakt. Och Jacobs driftiga pappa har givetvis fotograferat allihopa. Grattis, Jacobs pappa! (Juryns val föll på dig, för att du med kameran i hand visat prov på stor noggrannhet och aldrig tvekade att slutföra den uppgift som syntes andra människor allt för enorm.)
    Inte nog med att samtliga högar finns på bild. Sydsvenskan har dessutom gjort det självklara(?!) valet att lägga ut varenda en på hemsidan. Tyvärr orkade jag inte längre än till bild 7. Det blev för mycket sen. Hur långt orkar du?

Man (jag menar jag) borde vara mer populistiskt. Give the people what the people wants liksom. En rolig bild, en särskrivning, lite invandrar kritik (bränner av särskrivningen direkt) och en BigMac. Jag kör på det. Ny Demokrati, here I come!

Googlar efter "rolig bild" och finner det här:

Ett par gånger har jag nu vänt mig utåt och helt ytligt skrivit lite om varför jag tror att det finns en skapare. Nu är det dags att vända sig inåt. För det finns bara ett ställe där jag har tillgång till verklig förstahandsinformation. Och det är här det blir verkligt intressant. All annan information måste jag ta till mig med mina sinnen. Jag ser dig, hör dig och känner dig. Jag anar att du tänker och känner, men jag vet inte säkert. Kanske är du bara nervbanor som på ett givet sätt reagerar på given input. Kanske är du lika död som datorn i mitt knä. Mina sinnen kan låta mig ana att du är levande - verkligt levande -, men bara för att du liknar mig själv. Mina sinnen kan aldrig låta mig säkert veta att du är mer än materien du är skapad av.
     Men när jag vänder mig inåt behöver jag inte sinnena längre. Jag lämnar mina sinnen. Lämnar lukt och smak. Beröring och smärta. Kvar är jag. Jag med mina tankar och känslor. Jag söker i mig själv. Finner jag något? Vad finner jag när jag går till det enda ställe där jag, och endast jag, kan vara? Jag finner en person. Jag finner ett medvetande. Jag finner något som är mer än materien jag är uppbyggd av. Jag finner smärtan bakom skriket. Tanken bakom handlingen. Jag finner det som är verkligt levande.
    Kan detta verkligt levande och medvetna vara sprunget ur det döda och omedvetna? Jag tror inte det. För mig är det en helt befängd tanke att mitt medvetande skulle vara frukten av materiens viljelöst regelbundna färd genom universum. Att "mekaniskt" och viljelöst liv skulle kunna uppstå ur viljelös materia är en sak. Att ett komplext medvetande skulle göra det något helt annat. När jag vänder mig inåt blir jag helt viss om att jag är mer än produkten av de fysiska beståndsdelarna i min kropp. Medvetandet vittnar om att det finns något mer än energi och materia. Medvetandet vittnar om en medveten skapare med makt att skapa avbilder av sig själv. Det är min fasta övertygelse.

JAG MISSADE BUSSEN. Jag har ett stort hål i huvudet. Det är inte klokt hur man kan vara så korkad. För det var inte direkt gula bussen till Lund jag missade, utan vita bussen till Oslo. Grattis Simon. Du har vunnit dum-i-huvet-priset och kan inkassera en onödig utgift på 296 svenska kronor. Återigen Grattis.

Vill bara börja med att säga att det inte går så bra för SAAB. Inte alls bra faktiskt. Sen vill jag fortsätta med att säga att det svenska vallateamet inte direkt rosade marknaden idag. Inte alls faktiskt. Vidare vill jag tillägga att SVT inte direkt glänser och briljerar med hög hjärnkapacitet när man gör sig av med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg i "På spåret". Verkligen inte alls glänser.

Nu till det jag egentligen har på hjärtat. Livet kan vara så sjukt dubbelt. Motstridiga och ickekompatibla känslor som drar och sliter i mig (skrev "en" först, men insåg mitt misstag och ändrade till "mig" för att även i ordval stå för mina känslor) åt alla möjliga håll. Hjärnan säger en sak. Hjärtat ett annat. Jag jublar och gömmer ansiktet i händerna.
    Så blir i mitt inre när en svenska väljer att bli norsk, drar på sig backhoppardressen och hoppar kort. Verkligt kort. Kortare än en liten, liten pinne. Så kort att det är pinsamt för alla inblandade att se på. Så kort att folk på läktaren, i ett försök att försvinna, gömmer sig bakom skrivbordet och studerar insidan av sina ögonlock. Folk hittar på att de väntar viktigt samtal från utlandet och rusar hem. Folk tar livet av sig på läktaren!
    Då blir det dubbelt i mitt inre. Ska jag bli glad för att en förrädare inte får skänka Norge ytterliggare en medalj eller ska jag skämmas för att en svenska gör bort sig inför hela (backhoppar)världen? Jag vet verkligen inte. Så jag slår över till Antikrundan.

Jag läser på baksidan av dagens Sydsvenska: "Clowner på sjukhus kan vara den bästa medicinen" Omedelbar reaktion från min sida: "Nej, för snöret! Ta bort clowneländet!"
   Helt ärligt. Är det någon som skulle vilja ha besök av en clown när man ligger och är sjuk? "Hö, hö! Ja, du har en stor äcklig alkoholiströd näsa. Syster, JAG DÖR!" Det är förvirrade och världsfrånvända människor som tror att clowner är det roligaste som skapats. Clowner är läskiga. Clowner rövar bort barn! Clowner är den slumpmässiga "I-don't-care"-ondskan personifierad. Jag hatar clowner.
   
Det här är min bild av clowner. Betrakta, begrunda och sjänk aldrig mer ett öre till någon clownfond!

I mitt förra inlägg av mer seriös karaktär menade jag att om man är öppen för att Gud kan finnas och tittar på vårt universum, inte drar en dum slutsats om man menar att det finns en skapare. Jag ser på energin och materien och menar det. Det är för bra ordnat för att vara en slump! Det är för osannolikt att något överhuvud taget existerar.
    Även när jag tittar på en mer specifik del av varat, nämligen livet, blir jag tvingad att dra samma slutsats. Bara en sådan sak som själva livets uppkomst. När Darwin lanserade sin så berömda teori, trodde man att de enklaste fomerna av liv var just väldigt enkla. Livets uppkomst var helt enkelt inget problem. En cell sågs som en i princip homogen klump av slem. Idag vet vi att så inte är fallet. En cell är otroligt komplicerad. För att den ska kunna leva kräver den ett antal unika och komplicerade organeller, och för att den dessutom ska kunna föra livet vidare krävs att dessa är kodade för i något som åtminstone liknar DNA.
    Livets uppkomst är en väldigt svår nöt för evolutionister och jag har aldrig sett något förslag på hur det verkligen skulle ha gått till, bara en massa förslag på var de ska ha skett. I ursoppan, vid en black smoker eller i ett lerlager. Även de absolut enklaste formerna av liv vi känner till är alltför komplicerade för att det ska vara rimligt att tro att de uppkommit av en slump. En sådan förklaring är bara den bästa tillgängliga om man på förhand bestämt att det är 100% uteslutet att det finns en skapare.

Jag har förstått att jag tappat lite motivation. Jag ser det när jag tittar på vad jag lyckats åstadkomma den senaste tiden. Det är inte mycket det. Men motivationen kommer kanske tillbaka igen.

Jag ska åka buss hem snart. Åtta timmar på ett trångt säte. Åtta timmar av vakna en gång i halvtimmen och känna att det gör ont i nacken. Antagligen någon i sätet framför som spelar dålig musik alldeles för högt i lurar som formligen skrålar ut skräpet till alla andra på bussen. Mmmm...jag längtar.

För ett par dagar sedan såg jag en motsvarigheten till Sportspegeln på NRK. Givetvis fick de problem med sändningen. Givetvis, för aldrig någonsin har jag väl sett Sportnytt eller Sportspegeln utan ett tekniskt problem. Det är alltid något som strular. Är det inte Christer Ulfbåge, så är det en textremsa. Ibland kan man verkligen undra varför SVT envsias med att det ska vara en prao-elev som styr tekniken på Sportnytt. Kul blir det i alla fall. Här kommer därför en (efterlängtad?) topp-3.

Topp-3 - Roligast tekniska fel i Sporten

3. Textremsan på fel ställe - Ibland kan det uppstå verklig komik när en textremsa från ett inslag ackompanjerar ett annat. Det blir lite som den klassiska Parlamentet-avslutningen.

2. Fel inslag - Egentligen är det inte den tekniska missen i sig som är rolig, men att den stackars programledaren på nytt och med förnyat hopp måste påa inslaget på nytt. Har man riktigt tur väljer prao-eleven fel inslag en gång till.

1. Inslaget som dröjer (eller helt uteblir) - Egentligen en helt ohotad förstaplats. Det är med en blandning av förtjusning och en pinsam känsla jag ser hur Cecilia Österlund tvingas sitta och le in i kameran i fyra oändligt långa sekunder, medan en hosseslidare i kontrollrummet inte alls tycker att det är särskilt bråttom att trycka på den där knappen.

Det är inte säkert att alla är med mig på det jag skrev förra gången. Det är absolut inte säkert att alla håller med om att det ens finns en möjlighet att Gud existerar. Dock ser i alla fall inte jag några rent principiella problem med att Gud skulle finnas. Till och med Richard Dawkins - mannen på korståg mot kristen tro - ger Guds existens en möjlighet. Om än en liten möjlighet.
   
Universum är otroligt finstämt. Jag tänker verkligen inte komma dragandes här med några siffor; för det handlar om tal jag inte är i närheten av att förstå själv. Låt oss bara konstatera att universum, med alla sina naturlagar är en helt perfekt plats för oss människor. Om tyngdkraften varit lite större, ljusets hastighet lite mindre eller den totala massan aningens mer hade universum överhuvudtaget aldrig kunnat finnas till. Ateistiska forskare försöker lösa det här problemet genom att införa begrepp som multipla universum. Tanken är att det finns oändligt många universum, och att dessa är avskiljda från varandra genom oändligt långa avstånd. Dessa universum är alla stämda lite olika (fast oändligt många är givetvis stämda helt lika!) och utgör tillsammans oändligt många variationer. Vi råkar bara befinna oss på just det universum som kunde ge upphov till just oss och kan därför reflektera över osannolikheten för universums existens. Jag tänker att dessa multipla universum bara är ett dåligt försök att slippa dra slutsatsen att det är en skapare som stämt sitt universum  så väl. Jag menar att universum vittnar om en skapare. Givetvis vittnar det om något annat om du säger att det är 0% chans att Gud finns. Givetvis blir inte Gud den bästa förklaringen om du menar att han under inga omständigheter kan existera. Men om du så bara ger Guds 1% chans att existera så blir han ändå den bästa förklaringen på att vårt osannolika universum finns till. I så fall har du helt plötslit en skapare, och då har du svaret på dagens rubrik.
   

Jag var med och arrangerade ett quiz för ett par dagar sedan. En av frågorna såg ut så här:

Vad heter Danmarks høyeste punkt?

a) Himmelbjerget, 147 moh
b) Yding Skovhøj, 172,54 moh
c) Møllehøj, 170,86 moh

Vad tror du att folk svarade? Givetvis svarade nästan alla Himmelbjerget. Trots att det tydligt står att Himmelbjerget är 147 meter högt och Yding Skovhøj mer än 172 meter. Är inte det lite märkligt? Är det inte märkligt att folk litar mer på vad traditionen säger än siffror på ett papper. För traditionen säger ju att Himmelbjerget är högst; och fram till 1847 trodde man också att så var fallet.
    Det här med Danmarks högsta punkt är faktiskt ganska kul. Himmelbjerget är högst enligt traditionen, Møllehøj är den högsta naturliga punkten och Yding Skovhøj är högst för att en driftig stenåldersman kastade upp en 1,77 meter hög stenkista på toppen. Galet. Det är knappt att Wikipedia klarar att hålla isär begreppen.

Som många vet, så tror ju jag faktiskt att Gud i allra högsta grad finnes. Jag tror det av en del olika orsaker och tänkte tänka högt om dem här på bloggen ett tag framöver. Kanske inte varje dag, men då och då.

Den första frågan man måste ställa sig är: är det möjligt att Gud finns? Vad man lägger i begreppet Gud kan vara väldigt olika, men det spelar egentligen inte någon roll idag. Låt frågan vara så vid som möjligt! Det kan få röra sig om en kraft, en allsmäktig gubbe på ett moln, Bibelns Gud, mängder av smågudar, Urmodern eller nästan vad som helst som inte är av den här världen. Något som står utanför rummet och tiden, men som ändå till sin natur är verkligt och faktiskt existerar.
    Varför är då en sådan fråga intressant? Jo den är det för att om du går runt och menar att det är 0% chans att det finnes någon Gud (eller något övernaturligt), då kommer du, vad som än händer, aldrig låta Gud vara förklaringen. Då skulle det kunna bli så att du går runt här på jorden och tänker: "Lalala, det är noll procents risk att Gud finns", samtidigt som Gud försöker få kontakt med dig. Vad Gud än gör, vilket osannolikt mirakel han eller hon eller den än drar till med, kommer du ändå bara tänka: "Oj, det var osannolikt! Men sannolikheten för att det skulle vara Gud, den är ändå mindre, för Gud finns inte." Det skulle till exempel kunna vara så att din Volvo 740 går sönder. Mitt ute i ödemarken där det passerar två bilar om dagen väljer den att lägga av. Du slänger iväg en obetänkt bön: "Om du finns Gud, hjälp mig!" Två minuter senare (chansen för att det skulle komma en bil inom en kvar är cirka 2 %) kommer det förbi en bil med en man i som råkar vara sjukligt intresserad av att reparera gamla 740:or (chansen för det är kanske 0,1%). Han ser vad det är för modell du har och väljer att stanna (chansen för det är kanske 25%) och råkar faktiskt ha just en sån förgasare som du behöver på sig (när det nu faktiskt är en nörd som stannat, så är väl chansen för det cirka 99%). Allting löser sig alltså till det bästa och chansen för att det skulle gå så bra som det gick är ungefär 1/0,02*0,001*0,25*0,99=1/0,00000495=0,000495%. Nu är frågan: var det slumpen eller var det Gud? Vid en första anblick kan det ju verka som att det var Gud, men eftersom du gett Gud 0% chans att finnas inser du snart att det måste vara slumpen.
   Oavsett hur osannolik händelsen hade varit, eller hur mycket som som än pekat på att det var ett bönesvar, skulle du ändå aldrig låta Gud vara förklaringen. För du har satt chansen för Guds existens till 0. Om du så bara ger Gud 1% chans att finnas, så skulle Gud ändå vara en bättre förklaring än slumpen i det här fallet. Och jag tror att det är så med mycket här i livet.
   Finns det det då något bra agrument för att inte utesluta möjligheten att Gud finns? Ja, det gör verkligen det. Helt enkelt av den enkla anledningen att du måste ha absolut och fullständig kunskap om allt för att kunna säga att något inte finns. För att vara säker på att det inte finns svamp i skogen, måste du veta allt om skogen. Om du ska vara säker på att Gud inte finns, måste du veta allt om allt. Och det gör du inte.
   Om du sätter sannolikheten för Guds existens till 1%, så har han eller hon eller den i alla fall (om han eller hon eller den finns!) något att arbeta med. Om du sätter den till 0 (och då menar jag verkligen absolut noll!) finns det inget en eventuell Gud kan göra för att nå dig.