Son av Adam

Den enda anledningen till att jag inte skriver är att jag inte har något att säga. Jag är tom i huvudet.

Kom dock på en lite lustig (lustig och lustig förresten?) tidigare idag. I femte klass skulle alla ha ett framförande i musiken. Inte att vi skulle sjunga och dansa eller så - nej, nej - men vi skulle berätta lite om en artist. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig gjorde det där framförandet. Jag höll mig rätt och slätt undan. Genom att aldrig anmäla mig som frivillig och hela tiden skjuta det på framtiden klarade jag mig undan. Att skjuta på framtiden verkade gå segrande ur striden mot skolväsendet. Fram till nu. Det har hunnit ikapp mig och jag går numera med en konstant gnagande känsla (inte särskilt lustigt alltså) av att det är ett eller annat skolarbete jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Länge visste jag inte vad det var, men nu vet jag att det är musikarbetet från femman som spökar.